Minnen från en förlorad tid.
Jag hade aldrig åkt roslagsbana förut. Det blev en perfekt ursäkt för att följa med henne hem från den första skoldagen i ett nytt tegelbruk. Jag minns hur vi pratade och skrattade om ingenting och Lars Winnerbäck och jag kände hur något växte i magen. Jag hade fått en flicka att skratta.
Jag minns hur vacker jag tyckte hon var varje dag. Det spelade ingen roll om hon var sminkad eller inte, om hon var finklädd eller slöklädd. I mina ögon var hon perfekt i allt, och jag förstod att jag var kär i vad mina ögon såg. Hur jag väntade vid entrén under mina raster för att få stöta på henne och bemöta hennes varma leende med en flack blick och ett nervöst leende tillbaka. Jag minns hur detta kunde rädda min värld.
Jag hade aldrig känt ett sådant rus i kroppen. När hon kom och mötte mig i sitt lokala centrum och omfamnade mig med en lång och hård kram. Någon vecka tidigare hade jag äntligen vågat säga att jag var kär i henne. Vi begav oss ut till hennes klippor där vi låg och såg ut över vattnet, låg och såg in i varanda. Hur jag såg in i hennes stora, vackra ögon och njöt av att hon faktiskt ville ha mig där.
Jag åkte tunnelbana till henne. Kvällen innan hade vi varit på The Who och jag haft en av de bästa dagarna i mitt liv. Även fast jag inte tyckte konserten var överdrivet bra. Vi satt i hennes soffa och pratade om saker jag inte har något direkt minne av, men plötsligt låg jag på hennes golv. Hon reste sig från soffan och lutade sig över mig, hon kom närmre och närmre mig tills våra läppar slutligen möttes. Jag har aldrig fnittrat så mycket som jag gjorde den kvällen sen. Kanske var det pojken i mig som ville säga farväl.
Jag minns året vi hade, det kändes helt problemfritt, njutbart och lyckligt. Hur hon hoppade upp i min famn efter jag kommit hem från Politikerresan till Bryssel, hur hon sprack upp i ett leende bara av att se lilla mig. Jag minns hur hon stal all uppmärksamhet på julafton när hon visade upp klänningen hon fått av mig. Hur elegant hon var på nyårsafton, hur vi frös i kapp under den enda egentliga vintern vi hade uppe i Dalarna. Jag minns februari, alldeles underbara perfekta februari. Jag minns vår egen vandring i Ensta, där jag tog hennes favoritbild på oss. Jag minns hur hon sken som en sol på sin födelsedag. Och jag minns hur stolt jag var över att vara hennes pojkvän.
Jag kunde aldrig namnen på hennes blommor. Jag minna bara hur hon låg i gräset och log mot mig när hon plockade sina vitsippor. Hon var leende och jag var så levande som jag någonsin kommer vara.
så vackert, detta fick mig tårögd.
om jag kunde skulle jag ge dig all den lycka tillbaka till dig.
det här var helt otroligt vackert.
som en låt utan melodi, och jag kommer på mig själv med att läsa varje stycke om och om igen. sista raderna skapar ett léende inombords-
du kommer bli sådär levande igen.
Vet att det var längesedan men när jag nu läser det ville jag säga något.
Allt du skrev är så sant. Allt du kände var på riktigt, jag kände likadant. Grät när jag läste, vet inte vad jag ska säga.
När vi såg in i varandra såg vi allt. Men jag lovar, du kommer vara lika levande igen! Inte på samma sätt för våra minnen kommer alltid att stanna hos oss, men vem säger att de nya sprudlande känslorna kommer att vara sämre?
Och mina vitsoppor plockade jag enbart för dig när du bar mig på dina axlar så att jag såg de ängar där jag växt upp på ett helt nytt sätt.
Jag hoppas att du vet att jag aldrig kommer att glömma, att det var precis lika äkta för mig?
Du kommer att bli lycklig igen! Dessa känslor är inte bundna till det året, det var du som kände det alltså finns det i dig! Du måste lita till Dig, att just Du är stark. Jag tror på dig.
/du vet vem<3
