regalskeppet

En vecka. En vecka av ensamhet. En vecka utan henne. Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv igen, varken det jag hade som barn, som större barn(högstadiet), eller som jag hade under första delen av gymnasiet. Jag minns fortfarande hur jag blev förvånad över att inte få en örfil bland de första dagarna på gymnasiet. För jag förväntade mig att jag skulle sättas på plats, det hade jag blivit tidigare, både av större barn och vuxna. Men den kom aldrig. Varken fysiskt, verbalt eller psykiskt. Tack.
Men jag är rädd att glida tillbaka dit, för jag vet hur uselt en svensk kan må, här i världens främsta självmordsland.

Marcus Birro är en författare, diktare alternativt poet, och en mycket duktig sådan. Det jag dock främst gillar med honom är hans förståelse och kunskap för sjukdomen alkoholism. Han var tidigare med i ett reportage om nyktra alkholister i tidningen Aftonbladet, ett reportage som var mycket läsvärt och som jag hoppar ökar förståelsen för att alkoholister lider av en kronisk sjukdom, och inte nödvändigtvis är en bunt fyllesvin. Marcus Birro, som är nykter alkoholist, stod för några riktigt kloka kommentarer om sjukdomen, och den är i sig något som verkligen berör mig. Reportaget hittar ni på följande länk http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab.

Jag växte upp med en alkoholiserad mor, så jag har upplevt rätt väl hur sjukdomen kan förstöra en människa. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och min lillebror fick åka polisbil hem till pappa, efter att mamma blivit misshandlad sönder och samman av sin dåvarande "pojkvän". Då var de båda rejält berusade, och i skräck fick jag och min lillebror se på vilken effekt alkoholen hade på denna idiot till man. När vi till slut lyckades lämna lägenheten avslutade idioten med att skrika efter mamma att han skulle polisanmäla henne för att hon bitit honom i armen.

Resan mamma har gjort är otroligt svår att bemästra, speciellt med tanke på hur jävlig alkoholism är mot en människa, och hur människor ofta kan se ner på alkoholister. Men mamma klarade av detta, något som gör mig otroligt stolt över att vara hennes son.

Anledningen till att jag skrev det här är för att intala mig själv att oavsett hur kasst jag mår nu på grund av att kärleken svider i mitt hjärta kommer jag klara av det, då mamma och flera andra nyktra alkoholister har klarat av något mycket värre, samt att känslorna hos de små pojkarna som såg sin mor bli misshandlad antagligen är mycket värre än den jag upplever nu.

Och Jocke, Öijer 23:e november, du fixar det här mannen!

 jag har saknat din hand 
har saknat din röst 
ensamma dar har jag 
saknat ditt huvud 
mot mitt bröst