regalskeppet

Nu brinner Gaza. Israel, mellanösterns enda demokrati. Exakt, precis så... 

***
Det är rätt sent  nu på natten, men jag har egentligen ingen lust att somna överhuvudtaget. Det har inte fallit någon snö, således finns det ingen anledning att uppleva tidiga morgnar med upplysta gnistrande snöflingor. Huruvida de skulle lysas upp av en eventuell sol, har jag därmed ej heller brytt mig om att undersöka. Likt förbannat är det grönjävligt kallt, och jag är naiv och använder en höst/vår-jacka, med motiveringen att den är "snygg". Den är fan inte snygg. Den är sönder.

Jag hatar kyla. Jag hatar visserligen värme också, konsekvensen innebär alltså att jag kan njuta av vädret ungefär 1 timme per år. Det känns extremt underbart.

Nu var jag på hathumör och ska skriva en liten hatlista. Den är riktad till speciellt en person.

HATLISTA
 
1. Vallentuna. Det finns absolut ingenting positivt med en förort vars invånare snarare är hästar än invånare än människor. Lägg därtill att de få människor som faktiskt finns till 90 % består av whiggers eller postpunkare som nostalgiskt pratar om "Manchestervågen" och hur underbart perfekt musikscenen var då, trots att de inte ens var i närheten av att existera vid denna våg. 

2. Manchester City. När vi väl var inne på Manchester låg detta lag nära till hands, då det är det vidrigaste skitlag som någonsin skådat dagsljus. De är fan värre än Lazio och Malmö FF. Överlag är lag som spelar i ljusblått ej att lita på. De som håller på Manchester City är människor som egentligen inte är särskilt intresserade av fotboll, utan ser det som kul och snudd på radikalt att vara supporter till den stora underdogen i Manchester, som till skillnad från storebror United, inte är särskilt intresserade av att faktiskt få bollen i nät, utan snarare jubla över att storebror någon enstaka gång tappar poäng, vilket de själva gör hela tiden. Dessa supportrar kan jämföras med de musiker som snarare vill spela på någon sunkig kvarterskrog för tre icke betalande åskådare, snarare än ett utsålt arenagig inför tiotusentals jublande beundrare.
3. Joy Division. Då framförallt Ian Curtis. Denne herre är således en av de musiker jag nämnde ovan, då han valde att ta sitt liv när hans band faktiskt höll på att slå igenom, antagligen med motiveringen att han då ej längre med samma indiekänsla skulle kunna stå stilla på scenen och mumla i en mikrofon, innan det var dags att bryta ut i något bisarrt epilepsianfall, på ett arenagig, som han kunde göra på någon nedlagd fabrik i Manchester bland fiskrens och pissljummen flasköl. Och måste allting vara så jävla hopplöst hela tiden? 

4. Ljudtekniker. Motivering överflödig.

---

Jag älskar dig också, Joakim. Jag hade bara tråkigt och kunde inte sova. Jag hoppas du förstår. Gott nytt år på dig! Jag hör av mig på bemärkelsedagen.  (Men city är skit, på riktigt.)

---

 

Pojken vaknade upp av en dov duns som han och flickan själva orsakade. Han var insvept i en vit sjal som omslöt sig runt hans nacke och huvud. Han satte sig upp och tittade mot flickan som log mot honom. Hon tog tag i hans händer och hällde en genomskinlig vätska på dem. Den omsorgsfulla handlingen gjorde att hans händer blev vitare än han någonsin sett dem förut. Efteråt instruerade flickan honom att göra detsamma på hennes. Pojken gjorde precis som hon ville och tittade sedan frågande på flickan. Hon såg tillbaka på pojken och fortsatte att le då hon visste att hon kunde besvara hans fråga. Hon pratade med varm och mjuk stämma ”Vi är i Paradiset”. Pojkens smilgropar började långsamt också de dras ut, när han lade sig ner och använde ett litet moln som huvudkudde. Ovanför sig dansade änglar en dans som förkunnade att nya rena själar hade kommit till Paradiset. Pojken lyckades för första gången som död le ett fullständigt leende. Han vände sig om och tittade ner över molnkanten där han såg hur det stora havet glittrande såg tillbaka mot honom.

Pojken sträckte sig mot cigarettpaketet och tog upp en cigarett som han vant förde mot sin mungipa. Hans hand låg hela tiden kvar på flickans lår. Han drog djupa halsbloss och andades sedan djupt för att få hosta upp sin ångest. Han erbjöd flickan en cigarett som hon artigt men bestämt nekade till. Istället fortsatte hon att suga på sin smaklösa halstablett. Hans rökhosta började avta och svetten från deras nakna kroppar började sakta att torkas in lakanet som de hade virat omkring sig. Flickan satt tyst och målade åter sina läppar röda, då färgen hade försvunnit då de hade sugit in hela pojkens begär. Hon smackade nöjt med läpparna då de återfått sin franska elegans. Pojken fortsatte att inhalera sitt nikotin och började återigen att hosta och sade sedan till flickan att det var det bästa sättet att förlåta sina synder. Flickan suckade matt och stoppade en ny smaklös tablett i sin mun. Pojken fimpade sin cigarett och vände sig mot flickan samtidigt som han raspigt viskade i hennes öra ”Lek med mig, kom och lek med, jag är så trött på att leka med mig själv.” Flickan besvarade pojkens önskningar med ett stramt leende varefter hon viskade andra fraser i hans öron ”Jag har redan lekt med dig ikväll och ingen kommer någonsin leka med dig igen.” De båda ungdomarnas blickar möttes djupt i varandra och pojken kände att flickan aldrig varit mer klar för honom än nu. Sedan kysstes de en allra sista gång.

Pojken sträckte sin hand mot flickan, en hand hon villigt tog emot. De låg i sina vita sjalar på molnen och tittade upp mot änglarna som fortfarande dansade över deras huvuden. Hon förklarade att eftersom de dog för kärlekens skull hade änglarna hämtat dem till Paradiset, då det, enligt änglarna, inte fanns något vackrare än kärlek. Pojken log när han hörde flickans berättande röst som lät otroligt säker och lugn. Pojken kröp närmare flickan och lade försiktigt sin andra hand på hennes höft. Flickan lät pojken hålla kvar sin hand och vände sedermera sitt ansikte mot honom. Flickans rosa läppar log mot pojken och han blev lycklig över att få se in i hennes mörkblå ögon. De låg och sög in varandras drömmar tills pojken lutade sig fram mot flickan för att kyssa hennes fuktiga läppar. Istället för att låta sina läppar möta pojkens drog flickan tillbaka sitt huvud och fnittrade så glatt som bara en död flicka kan. Hon slöt försiktigt om pojkens hand och reste honom upp. Flickan gav sedan pojken en vag kyss på hans blanka panna innan de båda gick längre in i himlen för att ansluta till ängladansen.

Pojken låg stilla på parkettgolvet. Hans kropp var kall sedan flickan låtit sovrumsfönstret stå öppet för att fånga in den kyliga nattbrisen. Flickan satt tyst i soffan med en grå filt runt sin svala överkropp. Hon blåste lättsamt mot den röda färgen på naglarna som inte ännu torkat in. När hon betraktade sina fingrar sjöng hon tyst ett poem som pojken läst upp för henne på en fuktig sommaräng. Hon minns sin ljusblå klänning och sin krans av daggkåpor innan hon blundar för att vila sina ögon. Pojken läppjade i sig lite av rödvinet som flickan låtit sippra ut på golvet. På sitt bara bröst hade han satt en brosch med flickans favoritblomma som han varsamt smekte och nynnade med i det emotionella som fyllde det kala sovrummet. Flickan verkade inte längre nynna sången som hade kunnat urskilja trots hennes dova tonfall. Han frös fast ögonblicket för några sekunder och tänkte på en barndomsvisa hans mor brukade sjunga för honom när han var sjuk som barn. Han log sitt sista leende innan han släckte cigaretten som han lät brinna ut framför honom. Han hade slutat hosta. Pojken behövde inte längre röka. Han ansträngde sig för att vända sig mot flickan och svagt se hennes suddiga siluett avbilda sig mot den grå väggen.

För första gången efter att de lämnat den trygga fasta jorden kunde flickan nästan se pojken skratta. Änglarna beundrade hur elegant de dansade medan flickan log mot pojken för hon visste att pojken tänkte på deras första dans. Pojken virvlade runt bland molnen i eufori och dansen i det nattliga Paradiset lystes upp av änglarnas tiaror. När änglarna förkunnade för pojken och flickan att deras invigning var över och de var värdiga Paradisets skönhet hade dansen pågått i timmar. Pojken föll ner vid flickans fötter och andades djupt när han lyckligt tittar upp mot stjärnvalvet. Flickan satte sig ner och lät pojken vila i hennes famn en stund innan de gick mot Paradisets sjö för att fukta sina strupar. Vid sina ställen var sjön isbelagd och de letade sig fram till en porlande bäck där de fyllde sina händer med det kalla vattnet. De tvättade sina ansikten och drack innan de med beundran och fascination betraktade enhörningarna som låg och vila i det frostiga gräset som fanns intill sjön. Därefter gick de i tystnad tillbaka till himlakanten där pojken tittade på delfinerna som han tyckte sig kunna urskilja i havet nedanför medan flickan puffade runt på små moln som kretsade omkring dem. När molnen svävade bort från flickans händer gick hon fram till pojken som begravde sitt huvud i hennes knä. De älskade varandras synfält under lång tid och smekte varsamt varandras hud innan flickan tog fram en läderpung ur sin vita klädnad. Hon strödde, likt John Blund, små sandkorn i hans ögon och drog sedan ömsint sina fingrar genom pojkens flygande hår tills han somnade. Hon reste sig upp och rättade till pojken på hans kudde av moln innan hon en allra sista gång betraktade pojken hon lämnat jorden med. Hon kysste pojken farväl innan hon ensam vadade längre in i molntäcket. Pojken andades djupt i sin vila. Det snöade i Paradiset.

Efter smällen var det alldeles tyst och svart. Pojken var tvungen att kraxa ansträngande för att kunna andas alls. Han öppnade ögonen och märkte att flickan hade försvunnit från rummet. Fotografier från dem tillsammans ligger utslängda i det askiga rummet. Pojken kryper fram till ett fotografi som var övertäckt med sot. Han stryker bort det svarta och med ens började tårar att drypa längs han kinder. Det var ett speciellt fotografi för pojken som han låg och betraktade. Hans tårfyllda ögon lyckades uppfatta fyra stycken kärleksfyllda ögon som lyckligt såg in i en kameralins. Pojken hostade av askan i rummet och tryckte fotografiet mot sitt vänstra bröst där broschen med flickans favoritblomma fortfarande satt fastnålad kvar. Han tog upp ett annat fotografi med en bild av sin mamma. Han strök sitt finger i askan och med den gråa färgen han hade fått på fingret formade han ett hjärta runt sin mammas ansikte. Sedan kysste han fotografiet och lät sina läppar färgas grå. Han snyftade tyst och sorgset innan han gick fram till kristallkronan som hängde i taket. Försiktigt skruvade han lös en kristall som han sedan varsamt tryckte i sin handflata. Han rispade in flickans namn i sin arm och kysste sedan bort blodet som hade skapats utav detta. Pojken lade sig åter på golvet och lät snön som flög in genom det öppna fönstret lägga sig över hans ansikte. Han slöt krampaktigt sina ögon och slet bort broschen från sitt bröst och tryckte den i samma hand som han höll kristallen i och hostade bort den sista askan från sin strupe. En sista tanke på mamma. Sedan total tystnad och en dunkel tomhet. Pojken såg flickan vandra barfota i en saga. Det snöade i verkligheten.

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö


Brinn, älskling. Bara brinn.

Jag vill ligga naken på ditt tak. Igen, lurar jag mig själv med huvudet i sanden/Och det snurrar i min skalle.

Du är bitar av ett fragment jag knappt har på papper. Vad är vi rädda för?

Min bror har rakat av sig allt hår som förut var beläget på hans huvud. Han passar jävligt bra i det, bättre än vad jag någonsin skulle göra. "Sänk din jävla högernäve."

Hon brinner precis som jag brinner ikväll. Stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan?

Som jag önskar att jag kunde förändra allting ... men jag ska inte tänka för mycket.

Trying hard to speak and
fighting with my weak hand
driven to distraction
so part of the plan
when something is broken
and you try to fix it
trying to repair it
any way you can
I dive in at the deep end
you become my best friend
I wanna love you
but I don't know if I can
I know something is broken
and I'm trying to fix it
trying to repair it
any way I can

Wien kan sammanfattas med världens längsta promenad till och från ett koncentrationsläger. Vidare innehar staden också en lärare som är främlingsfientlig, sexist, mentalt störd, kommunisthatare och antidemokrat. Jag och Iso-Kamula ville eliminera honom från denna jords yta, tyvärr tog vi oss inte chansen. Slutligen var Wien nästan som Bryssel, ett skrämmande exempel på att liberalism ej fungerar, dock lite mindre grå, och något färre prostituerade.

I övrigt känner jag åter att jag lever på lånad tid, då jag faktiskt, mot förmodan, överlevde två stycken flygresor. Varje någorlunda sinnad människa måste medge att människan inte är skapt till att resa 10 000 meter ovan jord.

Överhuvud drabbades eleverna av en kollektiv kollaps när de trädde in i salen. En doft av fukt, hur odören av denna än luktade, kvävde sinnet inom eleverna - och den onyanserade känslan av död införlivades snart i de tappra idioterna som skrev ner sina floskler på ett till synes vanligt linjerat papper, men inom kort visade det sig att dessa papper innehöll hypnotiska tendenser som skapade en form av dödslängtan hos eleverna och en stilla insikt om att betyget de eftersträvade sedan länge försvunnit från dem, precis som dagarna i deras de facto meningslösa liv. Ehuru detta tveklösa faktum, befäste sig ambitionerna i deras sinnen likt en svart honkatt på ett brunnslock. Döden.

---

Utöver detta är jag bisarrt sugen på pizza. Jag är äcklig.

So fucking jävla känslosam låt. Gråter. SÅ FIN! <3<3<3<3<3