Du bränner in blyerts i min hud.
Ibland känns det som att min ångest inte har någon reell anledning, att jag vandrar omkring bara för att jag faktiskt skulle tycka om att vandra omkring i en kronisk dimma. Eller vad någon nu än skulle vilja kalla det - njuter jag av att faktiskt ha ångeststörningar? Då jag inte vet varför de uppstår, förutom den frekventa dödsrädslan, eller ens försöker göra något åt dem. Därtill kan det ju vidare diskuteras hur mycket jag överhuvud lider av dessa, då jag uppenbarligen, klarar av att leva med mig själv. Å andra sidan, om jag klarade av att leva med mig själv, skulle jag också klara av att sova med mig själv, något som är rent praktiskt omöjligt.
Snälla, sov med mig, någon? Bah, vilken hopplöst patetisk förfrågan, jag är alldeles för labil för att någon ens skulle våga se mig somna in för natten. För att citera Joakim: Det är kuken.
Hon gick av när jag gick på. Vi kramades, men det var ganska jobbigt att träffas så.
Jag var pinsam idag, när jag frågade Alexandras "Colour of love"-syskon hur gamla de var. De var 13, och borde inte syssla med sexuella aktiviteter, eller så borde de det. Pojken var sexigt brunbränd iaf. Grr...
Jag kanske borde äta kattmat istället.
Den här texten tillför absolut ingenting, det är kul att vara jag.
.
..
...
Jag älskar dig.
