En djup kärleksförklaring till det engelska språket.
They're always talking about life as they know it. I don't even know what life is. Just give me a scholarship so I can rent a goat. I guess goats are the shit. Goats and Starbucks. Come on, they have snickerdoodles and crazy coffee flavours. I thought it was the same, but hey, I drank plain black coffee so I should not speak. I'll never speak again. Well, not until I've rent a goat at least.
Engelska C är verkligen en djupt ångestfylld lektion.
En pojke går på vägen när han kommer fram till en vägg. Pojken viker dock inte undan utan fortsätter att gå rakt mot väggen om och om igen. Men han vägrar vika undan, han bara fortsätter att smälla in i väggen gång efter annan. Under tiden har en flicka följt efter honom. När hon ser att pojken går in i väggen ställer hon sig några meter bakom honom. Sakta börjar hon bygga en mur runt pojken. Tegelsten efter tegelsten sätter hon på plats runt pojken tills muren är omringar honom. Bara ett litet titthål har hon lämnat kvar. Pojken slutar gå in i väggen och vänder sig om, tassar fram till titthållet och ser in i ögonen på flickan som nyss byggt muren omkring honom. Han kan se. Han kan höra. Men han kan inte längre känna.
Du fastnar perfekt
i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din...
Kväll. Jag orkar verkligen inte onsdagar. Abnormt korta raster, abnormt kort lunch. En lunch som bestod av lite sallad och knäckemackor eftersom min far hade varit god nog och ätit upp min matlåda. Försök till att plugga samhällskunskap c ikväll står på schemat men det kommer antagligen dränkas i Kents musik. Som vanligt
det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
ja, det verkar så enkelt vännen
men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå
Pojken är värdelös.
Engelska C är verkligen en djupt ångestfylld lektion.
En pojke går på vägen när han kommer fram till en vägg. Pojken viker dock inte undan utan fortsätter att gå rakt mot väggen om och om igen. Men han vägrar vika undan, han bara fortsätter att smälla in i väggen gång efter annan. Under tiden har en flicka följt efter honom. När hon ser att pojken går in i väggen ställer hon sig några meter bakom honom. Sakta börjar hon bygga en mur runt pojken. Tegelsten efter tegelsten sätter hon på plats runt pojken tills muren är omringar honom. Bara ett litet titthål har hon lämnat kvar. Pojken slutar gå in i väggen och vänder sig om, tassar fram till titthållet och ser in i ögonen på flickan som nyss byggt muren omkring honom. Han kan se. Han kan höra. Men han kan inte längre känna.
Du fastnar perfekt
i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din...
Kväll. Jag orkar verkligen inte onsdagar. Abnormt korta raster, abnormt kort lunch. En lunch som bestod av lite sallad och knäckemackor eftersom min far hade varit god nog och ätit upp min matlåda. Försök till att plugga samhällskunskap c ikväll står på schemat men det kommer antagligen dränkas i Kents musik. Som vanligt
det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
ja, det verkar så enkelt vännen
men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå
Pojken är värdelös.
Kommentarer
Postat av: Paula
hei rappyy... jag tycker synd om dig och din sallad.
Postat av: alexandra.
du är allt annat än värdelös
och det här inlägget var otroligt fint.
sen är getter coolast just nu-
och starbucks alltid det godaste.
Postat av: Anonym
pojken kommer aldrig någonsin bli meningslös, inte i mina ögon.
Postat av: Sebastian
Den anonyma får gärna säga vem det är, blir enklare att ta till sig då. I övrigt, tack till eder alla!
Trackback
