Toalettbesök.
Men det kommer bli bra, Sebastian. De säger att det kommer bli bra. Hon säger att det kommer bli bra. Det måste bli bra.
kram
allt blir alltid bra tillslut.
Intressant, även jag gör detta. Dock föredrar jag att hypokondriskt tvätta händerna, och inte hänfalla åt självplågeri.
det blir bra
Du vet att du alltid kan prata med mig. Jag kanske inte har lösningen men jag kan lyssna.
Livet som hobbydeppig måste vara hårt =(
Livet som hobbydeppig måste vara hårt =(
Livet som cyniskt äckel måste vara ruskigt värdelöst.
Livet som hammarbyare, hobbydeppig och kentfanatiker måste vara ännu värre.
Jag hoppas innerligt att Sebastian förstår att allting i grund och botten ÄR värdelöst, samt meningslöst.
Det hoppas jag också, annars så blir det en jobbig upptäckt i framtiden.
Ja, jag menar om universum nu är oändligt så är ju vi logiskt sett oändligt obetydliga. Inte sant?
Önskar av hela mitt hjärta att du ändå finner den livslånga sorgen härlig att vara i.
Ja, och det är PRECIS det som är så fult att veta. Skaparen har byggt ett fängelse åt oss, ett fängelse där det är fel att inse att det inte finns någon mening med existensen, och där man straffas om man upptäcker det.
Kan bara instämma och hoppas på det värsta: LIVET!
Så sant som det är sagt. Livet är oerhört meningslöst. Men när det skildras genom naiva ögon, så blir det, som i det här fallet, väldigt komiskt.
Jag tror att allt skulle lösa sig om du bara slutade lyssna så jävla mkt på Kent
Jag hoppas innerligt att töntarna anton och marcus inte är några jag någonsin kommer att behöva träffa.
Sabina saknar dig!
Det verkar vara jävligt inne att vara cyniker när man är runt 18 år. Att mena att allting är meningslöst och värdelöst, och att ni "upptäckt" att "Skaparen" skapat detta "fängelse" efter dessa principer, känns mest som några bittra idioters försök att skrapa exkrement från sina fingrar. Vidare, om allting är värdelöst och meningslöst, vad håller er kvar? För övrigt, universum behöver nödvändigtvis inte vara oändlig, och det är inte heller någon som kan garantera att den är det. Dock ser jag det inte hur det är naivt att må dåligt, eller att jag skulle se det som någon form av hobby.
Universum måste ha ett slut
Finns inga måsten.
Sebastian: Läs Anteckningar från källarhålet, Äcklet och Pesten (eller Främlingen); dessa böcker summerar i princip det möjliga i en fortsatt existens, meningslösheten till trots.
Jag vill vidare anmärka att det faktiskt tycks minst lika vanligt - om inte vanligare - att söka poängtera sin ömtålighet vid 18 års ålder som att vara cyniker (i ärlighetens namn tror jag att det första är en livsfas, det senare ett konstant tillstånd). Det handlar om två sätt att ta sig an samma problem.
Att kritisera cynism etc., tycks mig f.ö. lika menlöst som omöjligt: dels handlar det om att sparka in öppna dörrar, dels får cyniker i regel rätt.
Undrar varför a och m inte har valt att bosätta sig på "den andra sidan"?
Någon skrev att ”om universum nu är oändligt så är ju vi logiskt sett oändligt obetydliga” vilket är ett föga genomtänkt påstående. En rymds fysiska utbredning och ett tings värde är kategoriskt åtskilda typer, och ordvalet ”logiskt” är därför synnerligen missvisande (vi måste värna om språket). Av välvilja kastar jag dock min handske och äskar en härledning som förklarar det sagda i termer av logisk nödvändighet. Förstå mig rätt: jag önskar svar men väntar tystnad. – Apropå den cyniska litteraturen måste jag även harkla mig en aning. Ty ter den sig inte synnerligen håglös i vår tidsålder, ja livlös? Om Gogol beskrev sitt arma fädernesland som en framrusande trojka, ett rasande fyrsprång, är väl den existentiellt tonade litteraturen som mest en rusig humlas flykt, en ursäkt? Mig har den åtminstone aldrig utövat en karaktärsdanande verkan på. Snarare har den alltid angränsat till det lustiga, det löjeväckande. Och jag syftar här främst på verkan av dess strävan att porträttera cynismen som någon sorts universell komponent i all mänsklig levnad, vilket i slutändan bara mynnar ut i uppenbara försök av den att berättiga sin egen existens. Den vill kringgå verkligheten genom att låta bli redovisa skiftningen från ”jag uppfattar” till ”jag önskar uppfatta”. Därför är det allt oftare som jag väljer läsa Camus och Sartre som ren lyteskomik, och Idioten som en självbiografi. Mycket sant, jag ser mig själv litet som en renegat:
”Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.” – 1 Mos 4:16
Joni, jag älskar dig.
Cynismen är helt sant inte en nödvändig "komponent i all mänsklig levnad", men likafullt utgör den ett aber för många; således vore det fel att förkasta den existentiellt betingade cynismens litterära kanon på basis att den söker "rättfärdiga sig själv". Hur man kan uppfatta Sartre m.fl. såsom lyteskomik är bortom mig, och tyder på att läsaren mycket riktigt uppvisar tillståndet "jag önskar uppfatta", då texterna helt visst innehåller mycket som är om inte sant så åtminstone intressant. Huruvida man alls kan få ut något av att läsa valfritt skönlitterärt verk är givetvis en subjektiv fråga, men jag håller det för barnsligt att förkasta ett visst tema inom litteraturen, enkom på grund av att man själv inte delar de åsikter eller tankar vilka presenteras i verket i fråga, och att därtill söka degradera litteraturen genom att hänvisa till en påstådd förenkling densamma gör sig skyldig till är att blunda för de lärdomar man annars hade kunnat dra.
För mig personligen utgjorde denna litteratur ingalunda någon revolutionerande upplevelse, men då jag fann många kloka tankar - somliga vilka jag delade, andra inte - framförda och beskrivna på god prosa håller jag denna litteratur i allmänhet - och de verk jag ovan nämnde i synnerhet - för ren allmänbildning. Vill man ändå grundlöst förkasta en personlig förnimmelse av varat kan man för all del göra så, men inte utan att hämma det egna tänkandet.
Hellre än att förkasta kanon spottar jag på själva kanoniserandet (samt i förbifarten hela den frankofona kultursfären, om man tillåter mig) och påtalar existensen av de lytesriktiga inslagen som ett estetiskt felslut från litteratörernas sida. För klingar det inte mäkta kakofoniskt om Mersaults stämma när han gnäller sin monolog och i andanom kvider av välbehag över sin själs oavhängighet (hans inre är en syrefattig eld), fast då genom Camus penna och som tredjeperson? Mig berör hans syntaktiska gröt, en frusen sörja, ungefär lika starkt som alienationen hos Sartres vänstra öga, vilken skelande söker sig till den kontinentala traditionen och sina anors jord (jag vill påminna om Kierkegaard, Schopenhauer och andra själsligt åderlåtna som trodde sig vara varats essens nära). Det är härför och inte på grund av prosans stringenta metrik och skönhet (vilken finns där, det erkänner jag) som mitt skratt alstras, och mitt löje slår i blom. Det blir bara alltid så ytterligt påtagligt, så gäckande synbart att den franska intelligentsian i slutändan intet mera förmått med sina vedermödor än att stämma upp i sång kring det ord som Dario Fos protagonist anför i upptakten till Mistero Buffo:
”Gott folk, kom hit för gycklaren är här!”
Vem är hon som säger att allt blir bra?
... vet ej vad jag ska säga till såna texter du skriver... vill bara att du ska måbra, du betyder mycket för mig och jag vill inte du ska må dåligt... =/... Snälla lova att försätta kämpa... <3
Jag gör samma sak. Fast lyssnar inte på kent.
