regalskeppet

Är det skillnad på engagemang och engagemang? Är det skillnad på ungdomar som kämpar för att deras ungdomsgård inte ska stängas igen, och på ungdomar som kämpar för att Stockholm ska bli fritt från gatuvåld? När jag läser Johanne Hildebrandts krönika, med rubriken ”Jävla skitungar – engagera er i något vettigt!”, som publicerades i Aftonbladet den 4 mars 2007, blir emellertid dessa frågeställningar för mig tämligen oklara. När Hildebrandt i sin krönika beskriver de aktivister som i Köpenhamn för något år sedan kämpade för att Ungdomens hus, en ungdomsgård i staden, inte skulle läggas ner gör hon det med orden att de är ”bortskämda snorungar som påstår att de företräder vackra ideal men i själva verket helst vill parta och få saker gratis utan att göra något i gengäld”, finns det något i mig som känner att det egentligen inte är målet för engagemanget som hon menar är ovettigt, utan snarare medlen i engagemanget som är orimliga. Å andra sidan finns det något i mig som känner att Hildebrandt verkligen menar att dessa ungdomars engagemang för ett bevarande av Ungdomens hus i Köpenhamn, är en skitfråga som är onödig att engagera sig i, oavsett om det skulle vara ett engagemang som bedrivs på fredlig väg, eller, som i detta fall, ett engagemang som bedrivs på militant väg.  

För är det skillnad på engagemang och engagemang? Den här bilden, tagen av Lars Epstein för DN, föreställer Anton Abele när han håller tal under manifestationen ”Stoppa våldet!” i Kungsträdgården, någon gång under hösten 2007. Till skillnad från Hildebrandts beskrivning av engagemanget vid Köpenhamn, verkar det här engagemanget vara något genuint och folkligt, som näst intill alla människor sympatiserar med. Det är också den känslan jag får av bilden, då den visar på en stor folkmassa som samlats framför scenen där Anton Abele håller sitt brandtal. Känslan är att folk förstår, det här är något viktigt som vi måste engagera oss i, det är något viktigt som vi måste se allvaret i; gatuvåldet får inte förbises. Våldsverkarna får inte vinna. Våldsverkarna får inte stå utan motstånd.  Innebär detta att det faktiskt är skillnad på engagemang och engagemang? Eller handlar det om att fredliga engagemang och aktioner väcker större sympatier hos människor, än militanta sådana? Eller har det snarare att göra med vilka som står bakom ett engagemang, eller en aktion – vilka människor som brinner för just den här frågan?  

Det är väldigt enkelt att på dessa frågeställningar svara: Givetvis är det skillnad på engagemanget hos stenkastande autonoma extremister, gentemot engagemanget hos en ung eldsjäl som kämpar för att han och hans vänner skall känna sig trygga på Stockholms gator. Vad jag vill problematisera i detta är dock att motivet till engagemanget hos de här till synes vitt skilda grupperna, kan vara precis lika godhjärtat, eller om man så vill, precis lika hemskt. Vi har bara lyckats skrapa på ytan av engagemanget – vad som verkligen driver de här människorna till att åka ner till Köpenhamn och orsaka kravaller i kamp för bevarandet av Ungdomens hus, eller att starta en aktionsgrupp som aktivt arbetar mot gatuvåldet, kan inte vi se. 

Om vi inte kan vara alldeles säkra på att de autonoma aktivister som åkte ner till Köpenhamn, endast gjorde det för att slåss mot polisen, orsaka kravaller och försätta en huvudstad i brand, kan vi inte heller säga att deras engagemang skulle vara mindre vettigt än Anton Abeles engagemang för en fredligare stadsmiljö. Att fördöma deras militanta handlingar, och anse att de bör finna pacifistiska lösningar för sitt engagemang – absolut! Men det är en stor skillnad att fördöma deras handlingar som att fördöma deras engagemang. För de autonoma aktivisterna kan bevarandet av en ungdomsgård vara bland det mest vettiga som existerar.

Johanne Hildebrandt avslutar sin krönika med att bland annat skriva att ”etablissemanget utgörs av dem själva och det är upp till dem att försöka förändra något, på laglig väg”. Utifrån de autonomas egna ögon så försöker de faktiskt förändra något. Att uppmuntra dessa att göra det på laglig väg, tror jag bättre gagnar samhället – samt dess egna engagemang – än att förringa deras engagemang till att vara ovettigt, och att anklaga de själva för att vara skitungar.

För bara på ytan kan vi vara säkra på att det är skillnad på engagemang och engagemang – om vi gräver djupare kanske vi ser ett glödande pulserande ungdomligt engagemang, ett hjärta som alltid vill förbättra samhället till det bättre, oavsett om hjärtat för stunden vill bevara Köpenhamns ungdomsgård, eller befria oss från gatuvåldet.