Allting är nästan perfekt
När jag börjar skriva det här inlägget står klockan på 01:46 och jag planerar att gå till skolan imorgon, även fast jag inte har några lektioner alls. Och jag vet varför.
När jag fortsätter skriva det här inlägget står klockan på 01:47 även fast det bara gått några sekunder. Tiden är oberäknelig, och jag är ofullkomlig. Ofullkomlig för jag önskar att jag kunde vara så mycket mer, ge dig så mycket mer, och inte spendera kvällen genom att ligga på ett badrumsgolv och spegla mig i skiten under badkaret. Det är visserligen ett mycket varmt golv, men jag blev inte vackrare eller varmare utav den lilla episoden. Jag gick upp, men skiten låg kvar under badkaret. Skit som fortfarande kunde spegla sig i någonting annat.
När jag tittar upp på min brors groteskt fula flagga på andra sidan rummet hos min kära moder står klockan på 01:52, och konstaterar att om jag skriver mina stundande uppsatser i samma raska takt kanske jag kan lyckas få klar någon enstaka av dessa. Ett litet leende skulle jag nästan kunna få fram. Om jag verkligen försöker. Det gäller att orka försöka. Om det gäller att försöker fortfarande mitt intellektuella organ att reda ut. Särskilt intelligent vet jag dock inte om jag är, då jag slog upp nyss nämnda ord x antal gånger för att försäkra mig om rätt stavning. Jag vill ju inte gärna se dum ut.
När jag ser ner på datorklockan står densamma på 01:56, och det har således tagit mig 10 minuter att skriva om att jag speglat mig i skiten under ett badkar och att min självsäkerhet raserats i den grad att jag känner mig tvungen att kontrollera stavningen av ett ord två gånger för att ge mitt vokabulär ro. En petitess i sammanhanget. Men jag vill ju inte gärna se dum ut. Jag vill ju inte gärna misslyckas i mitt hjärteämne. Även om jag redan är på god väg. Att fucka upp allting. Engelska.
Jag ska till skolan imorgon för att försäkra mig om att allting är som vanligt. Att lärarna oroligt frågar om jag är på väg att lämna in den där uppsatsen, att jag ljuger och säger att den är på väg, att jag stannar kvar i skolan även fast jag överhuvudtaget inte har någonting att göra. Eller egentligen allting. För någonstans har du rätt, jag har inget liv. Bara nagelband som rivits sönder och apati som närts under 8 månader.
När jag avslutar det här inlägget står klockan på 02:06. Det har tagit mig 20 minuter att försöka skriva ett inlägg om hur mycket du betyder för mig, utan att egentligen kunna komma fram till något väsentligt. Men under ett års tid har du gjort mig säker, trots att jag inte är säker, och det är nog därför jag åtminstone försöker. Det gäller att orka försöka.
Tack för att du finns.
När jag fortsätter skriva det här inlägget står klockan på 01:47 även fast det bara gått några sekunder. Tiden är oberäknelig, och jag är ofullkomlig. Ofullkomlig för jag önskar att jag kunde vara så mycket mer, ge dig så mycket mer, och inte spendera kvällen genom att ligga på ett badrumsgolv och spegla mig i skiten under badkaret. Det är visserligen ett mycket varmt golv, men jag blev inte vackrare eller varmare utav den lilla episoden. Jag gick upp, men skiten låg kvar under badkaret. Skit som fortfarande kunde spegla sig i någonting annat.
När jag tittar upp på min brors groteskt fula flagga på andra sidan rummet hos min kära moder står klockan på 01:52, och konstaterar att om jag skriver mina stundande uppsatser i samma raska takt kanske jag kan lyckas få klar någon enstaka av dessa. Ett litet leende skulle jag nästan kunna få fram. Om jag verkligen försöker. Det gäller att orka försöka. Om det gäller att försöker fortfarande mitt intellektuella organ att reda ut. Särskilt intelligent vet jag dock inte om jag är, då jag slog upp nyss nämnda ord x antal gånger för att försäkra mig om rätt stavning. Jag vill ju inte gärna se dum ut.
När jag ser ner på datorklockan står densamma på 01:56, och det har således tagit mig 10 minuter att skriva om att jag speglat mig i skiten under ett badkar och att min självsäkerhet raserats i den grad att jag känner mig tvungen att kontrollera stavningen av ett ord två gånger för att ge mitt vokabulär ro. En petitess i sammanhanget. Men jag vill ju inte gärna se dum ut. Jag vill ju inte gärna misslyckas i mitt hjärteämne. Även om jag redan är på god väg. Att fucka upp allting. Engelska.
Jag ska till skolan imorgon för att försäkra mig om att allting är som vanligt. Att lärarna oroligt frågar om jag är på väg att lämna in den där uppsatsen, att jag ljuger och säger att den är på väg, att jag stannar kvar i skolan även fast jag överhuvudtaget inte har någonting att göra. Eller egentligen allting. För någonstans har du rätt, jag har inget liv. Bara nagelband som rivits sönder och apati som närts under 8 månader.
När jag avslutar det här inlägget står klockan på 02:06. Det har tagit mig 20 minuter att försöka skriva ett inlägg om hur mycket du betyder för mig, utan att egentligen kunna komma fram till något väsentligt. Men under ett års tid har du gjort mig säker, trots att jag inte är säker, och det är nog därför jag åtminstone försöker. Det gäller att orka försöka.
Tack för att du finns.
Kommentarer
Trackback
