Du är frost.
Du kommer mot mig
som svarta stjälkar
uppryckta ur asfalten
och gräset där ingenting
växte
De vita fåglarna är
krig vapen för fantasier
utan värde precis som du
En rökslinga ur ett rött
hav av bilder från ihopvuxna
ögon
Jag smeker ett prisma,
en statyett av ditt sköte
som svartnar som snö
en boulevard av pantomi
Du sörjer för att jag
aldrig haft fel om dig
Bara ångloken är kvar,
staden är en atelje
av frost och konst
konst som försvann
när dina fingrar släppte
Minnen från en förlorad tid.
Jag hade aldrig åkt roslagsbana förut. Det blev en perfekt ursäkt för att följa med henne hem från den första skoldagen i ett nytt tegelbruk. Jag minns hur vi pratade och skrattade om ingenting och Lars Winnerbäck och jag kände hur något växte i magen. Jag hade fått en flicka att skratta.
Jag minns hur vacker jag tyckte hon var varje dag. Det spelade ingen roll om hon var sminkad eller inte, om hon var finklädd eller slöklädd. I mina ögon var hon perfekt i allt, och jag förstod att jag var kär i vad mina ögon såg. Hur jag väntade vid entrén under mina raster för att få stöta på henne och bemöta hennes varma leende med en flack blick och ett nervöst leende tillbaka. Jag minns hur detta kunde rädda min värld.
Jag hade aldrig känt ett sådant rus i kroppen. När hon kom och mötte mig i sitt lokala centrum och omfamnade mig med en lång och hård kram. Någon vecka tidigare hade jag äntligen vågat säga att jag var kär i henne. Vi begav oss ut till hennes klippor där vi låg och såg ut över vattnet, låg och såg in i varanda. Hur jag såg in i hennes stora, vackra ögon och njöt av att hon faktiskt ville ha mig där.
Jag åkte tunnelbana till henne. Kvällen innan hade vi varit på The Who och jag haft en av de bästa dagarna i mitt liv. Även fast jag inte tyckte konserten var överdrivet bra. Vi satt i hennes soffa och pratade om saker jag inte har något direkt minne av, men plötsligt låg jag på hennes golv. Hon reste sig från soffan och lutade sig över mig, hon kom närmre och närmre mig tills våra läppar slutligen möttes. Jag har aldrig fnittrat så mycket som jag gjorde den kvällen sen. Kanske var det pojken i mig som ville säga farväl.
Jag minns året vi hade, det kändes helt problemfritt, njutbart och lyckligt. Hur hon hoppade upp i min famn efter jag kommit hem från Politikerresan till Bryssel, hur hon sprack upp i ett leende bara av att se lilla mig. Jag minns hur hon stal all uppmärksamhet på julafton när hon visade upp klänningen hon fått av mig. Hur elegant hon var på nyårsafton, hur vi frös i kapp under den enda egentliga vintern vi hade uppe i Dalarna. Jag minns februari, alldeles underbara perfekta februari. Jag minns vår egen vandring i Ensta, där jag tog hennes favoritbild på oss. Jag minns hur hon sken som en sol på sin födelsedag. Och jag minns hur stolt jag var över att vara hennes pojkvän.
Jag kunde aldrig namnen på hennes blommor. Jag minna bara hur hon låg i gräset och log mot mig när hon plockade sina vitsippor. Hon var leende och jag var så levande som jag någonsin kommer vara.
En doft av alkohol och sav.
En vecka. En vecka av ensamhet. En vecka utan henne. Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv igen, varken det jag hade som barn, som större barn(högstadiet), eller som jag hade under första delen av gymnasiet. Jag minns fortfarande hur jag blev förvånad över att inte få en örfil bland de första dagarna på gymnasiet. För jag förväntade mig att jag skulle sättas på plats, det hade jag blivit tidigare, både av större barn och vuxna. Men den kom aldrig. Varken fysiskt, verbalt eller psykiskt. Tack.
Men jag är rädd att glida tillbaka dit, för jag vet hur uselt en svensk kan må, här i världens främsta självmordsland.
Marcus Birro är en författare, diktare alternativt poet, och en mycket duktig sådan. Det jag dock främst gillar med honom är hans förståelse och kunskap för sjukdomen alkoholism. Han var tidigare med i ett reportage om nyktra alkholister i tidningen Aftonbladet, ett reportage som var mycket läsvärt och som jag hoppar ökar förståelsen för att alkoholister lider av en kronisk sjukdom, och inte nödvändigtvis är en bunt fyllesvin. Marcus Birro, som är nykter alkoholist, stod för några riktigt kloka kommentarer om sjukdomen, och den är i sig något som verkligen berör mig. Reportaget hittar ni på följande länk http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab.
Jag växte upp med en alkoholiserad mor, så jag har upplevt rätt väl hur sjukdomen kan förstöra en människa. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och min lillebror fick åka polisbil hem till pappa, efter att mamma blivit misshandlad sönder och samman av sin dåvarande "pojkvän". Då var de båda rejält berusade, och i skräck fick jag och min lillebror se på vilken effekt alkoholen hade på denna idiot till man. När vi till slut lyckades lämna lägenheten avslutade idioten med att skrika efter mamma att han skulle polisanmäla henne för att hon bitit honom i armen.
Resan mamma har gjort är otroligt svår att bemästra, speciellt med tanke på hur jävlig alkoholism är mot en människa, och hur människor ofta kan se ner på alkoholister. Men mamma klarade av detta, något som gör mig otroligt stolt över att vara hennes son.
Anledningen till att jag skrev det här är för att intala mig själv att oavsett hur kasst jag mår nu på grund av att kärleken svider i mitt hjärta kommer jag klara av det, då mamma och flera andra nyktra alkoholister har klarat av något mycket värre, samt att känslorna hos de små pojkarna som såg sin mor bli misshandlad antagligen är mycket värre än den jag upplever nu.
Och Jocke, Öijer 23:e november, du fixar det här mannen!
Men jag är rädd att glida tillbaka dit, för jag vet hur uselt en svensk kan må, här i världens främsta självmordsland.
Marcus Birro är en författare, diktare alternativt poet, och en mycket duktig sådan. Det jag dock främst gillar med honom är hans förståelse och kunskap för sjukdomen alkoholism. Han var tidigare med i ett reportage om nyktra alkholister i tidningen Aftonbladet, ett reportage som var mycket läsvärt och som jag hoppar ökar förståelsen för att alkoholister lider av en kronisk sjukdom, och inte nödvändigtvis är en bunt fyllesvin. Marcus Birro, som är nykter alkoholist, stod för några riktigt kloka kommentarer om sjukdomen, och den är i sig något som verkligen berör mig. Reportaget hittar ni på följande länk http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab.
Jag växte upp med en alkoholiserad mor, så jag har upplevt rätt väl hur sjukdomen kan förstöra en människa. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och min lillebror fick åka polisbil hem till pappa, efter att mamma blivit misshandlad sönder och samman av sin dåvarande "pojkvän". Då var de båda rejält berusade, och i skräck fick jag och min lillebror se på vilken effekt alkoholen hade på denna idiot till man. När vi till slut lyckades lämna lägenheten avslutade idioten med att skrika efter mamma att han skulle polisanmäla henne för att hon bitit honom i armen.
Resan mamma har gjort är otroligt svår att bemästra, speciellt med tanke på hur jävlig alkoholism är mot en människa, och hur människor ofta kan se ner på alkoholister. Men mamma klarade av detta, något som gör mig otroligt stolt över att vara hennes son.
Anledningen till att jag skrev det här är för att intala mig själv att oavsett hur kasst jag mår nu på grund av att kärleken svider i mitt hjärta kommer jag klara av det, då mamma och flera andra nyktra alkoholister har klarat av något mycket värre, samt att känslorna hos de små pojkarna som såg sin mor bli misshandlad antagligen är mycket värre än den jag upplever nu.
Och Jocke, Öijer 23:e november, du fixar det här mannen!
jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag
saknat ditt huvud
mot mitt bröst
Råttpest.
Tunnelbanan ekar under oss
det är jag och Andres Lokko
ensamma i en glasbur
under ett maskineri
han har lämnat London
jag har inte lämnat dig
Vi är råttor, vi är för alltid råttor.
Smogen är genomskinlig
i våra lungor, buren är
tjudrad omkring oss
Andres smeker sitt svarta hjärta
jag försöker elda mitt med en cigarett
smutsen är bara rök omkring oss
Vi är råttor, vi är för alltid råttor.
Andres griper min hand som tjära
tysta stirrar vi upp mot ekrarna
som snurrar ovanför
Vi är den industriella efterfesten
som sot stryker vi svansarna
om oss själva, små svarta spermier
i min hals
Vi vill bara hångla vilt.
det är jag och Andres Lokko
ensamma i en glasbur
under ett maskineri
han har lämnat London
jag har inte lämnat dig
Vi är råttor, vi är för alltid råttor.
Smogen är genomskinlig
i våra lungor, buren är
tjudrad omkring oss
Andres smeker sitt svarta hjärta
jag försöker elda mitt med en cigarett
smutsen är bara rök omkring oss
Vi är råttor, vi är för alltid råttor.
Andres griper min hand som tjära
tysta stirrar vi upp mot ekrarna
som snurrar ovanför
Vi är den industriella efterfesten
som sot stryker vi svansarna
om oss själva, små svarta spermier
i min hals
Vi vill bara hångla vilt.
Allt är ljust när det har svartnat.
Att vara utan någon man varit med under en väldigt stor tid är en väldigt jobbig och på sitt sätt också tämligen traumatiskt. Själva anledningen till att förhållanden tar slut är givetvis olika, och jag kan inte sätta mig in i hur andra har haft det, men att leva i en perfekt värld, uppenbarligen en illusion, ena veckan, och sedan ligga förkrossad i en 90bädd (jag antar att vi inte har behov för en 120bädd längre, eller hur?) veckan efter och bara höra orden ringa i ens huvud som säger hur perfekt underbar och älskad man är, men det finns bara inte där, är onekligen ett väldigt jobbigt och svårhanterbart slut.
Om jag ska vara ärlig ställer jag mig högst osäker till hur jag ska orka bryta sönder. Mitt hjärta är inte krossat, jag tror aldrig ett hjärta är det, men det svider som klor, som nya munsår, och riktigt jävla intensivt. Det är antagligen jäkligt naivt tänkt, men jag hör fortfarande en imbecill del i mig skrika att allting löser sig, det kommer bli vi igen. Självklart kommer det aldrig bli vi igen. Fast vi hade vårt år, och det var det vackraste vi sett. Men jag måste bryta sönder, jag måste bryta sönder, måste må så jävla dåligt, kanske inte melankoli men inte alltför långt därifrån, för att orka må bra igen, för att orka bryta livsmönster och kunna tänka på annat och andra. Jag tror det absolut värsta tillståndet efter att ha blivit dumpad är att ha en likgiltig, och emotionellt hopplös, inställning till livet, och jag är rädd att hamna där. Just därför skall inte det bli fallet, utan jag ska må skit istället. En mycket logisk inställning om ni frågar mig.
Att sova är också ett jävla påfund. Hur ska man, språksjukdom, orka stänga sina ögon när de inte längre skriker efter sömn som de brukade? Har mina ögon blivit likgiltiga? Eller för de Olympiska spelen mina ögon i extas? Nej, faktum är att OS knappt berört mig efter att det tog slut, eller, det berörde mig knappt under min vecka av ovisshet heller. Antagligen är det på det viset att jag börjar må dåligt, riktigt dåligt, att jag känner av min psykiska käftsmäll. Vilket, enligt mitt resonemang i stycket ovan, är ett gott tecken.
Varför någon vill läsa detta vet jag inte, men en elektronisk dagbok är rätt skönt, för det går jävligt mycket fortare att skriva. Hursomhelst, nu ska jag försöka somna i mitt varma rum och allting är kent på väggar med stark doft av urin.
God natt!
Om jag ska vara ärlig ställer jag mig högst osäker till hur jag ska orka bryta sönder. Mitt hjärta är inte krossat, jag tror aldrig ett hjärta är det, men det svider som klor, som nya munsår, och riktigt jävla intensivt. Det är antagligen jäkligt naivt tänkt, men jag hör fortfarande en imbecill del i mig skrika att allting löser sig, det kommer bli vi igen. Självklart kommer det aldrig bli vi igen. Fast vi hade vårt år, och det var det vackraste vi sett. Men jag måste bryta sönder, jag måste bryta sönder, måste må så jävla dåligt, kanske inte melankoli men inte alltför långt därifrån, för att orka må bra igen, för att orka bryta livsmönster och kunna tänka på annat och andra. Jag tror det absolut värsta tillståndet efter att ha blivit dumpad är att ha en likgiltig, och emotionellt hopplös, inställning till livet, och jag är rädd att hamna där. Just därför skall inte det bli fallet, utan jag ska må skit istället. En mycket logisk inställning om ni frågar mig.
Att sova är också ett jävla påfund. Hur ska man, språksjukdom, orka stänga sina ögon när de inte längre skriker efter sömn som de brukade? Har mina ögon blivit likgiltiga? Eller för de Olympiska spelen mina ögon i extas? Nej, faktum är att OS knappt berört mig efter att det tog slut, eller, det berörde mig knappt under min vecka av ovisshet heller. Antagligen är det på det viset att jag börjar må dåligt, riktigt dåligt, att jag känner av min psykiska käftsmäll. Vilket, enligt mitt resonemang i stycket ovan, är ett gott tecken.
Varför någon vill läsa detta vet jag inte, men en elektronisk dagbok är rätt skönt, för det går jävligt mycket fortare att skriva. Hursomhelst, nu ska jag försöka somna i mitt varma rum och allting är kent på väggar med stark doft av urin.
God natt!
Några dikter
Jag gråter när hon ler
hon har viskat alla sångerna vi hört
mot mitt hjärta
hon andas tyst när hon vänder sin
kappa efter någon annans vind
Han skriver om mig ikväll
om alla tunga begravningar
vi sett utan att minnas
varför vi besökt dem
eller rosorna i våra händer
Hon gråter mina kinder
till stora svarta hav
alldeles för stora för
en spädbarnspojke
att simma i
Han berättar om Marx
om alla mina bröder
hur hymnena var ärrade
från våra slagord
som pornografi
Jag ristar in budord på min hud
min egen lekamen
slås sönder av drömmarna
om sinnlighet
mina rosor färgas svarta
Vid din första anblick är jag
vit
blank
tom
osynlig
anonym anonym anonym
Vid din första anblick är jag anonym som
en midvinterpoet
så lätt och försumbar, likt när ett höstlöv
tränger igenom en svartvit blus fylld
med hål
Jag är svulten, lika krank som den som samlar
på tomhet
lika vass som udden på min sjal
Jag är där, när dina steg möter hans portkod,
precis bredvid
andar jag in din huds skönhet
din huds erfarna lekfullhet
som omfamnas av hans
händer, läppar, kön
Vid din första anblick är jag
blank
tom
osynlig
(anonym)
Vi är de tysta nakna barnen
en virvelvind i en
stenbrottsdjungel
Vi cirkulerar längs gränderna
under den sista kristallnatten
och röken luktar du
Vi är en nagel i våra
egna stämband röster
som skriker lika högt
som fallande höstlöv
Vi är en njutning för
torgens gatubarn
och staden luktar du
Vi är de tysta barnen
som kysser glädjen
farväl en brinnande fred
ett upplopp i en vapenvila
Vi är röda rosor i ett
tårfyllt grått hav
Jag vissnar likt en blomma
i din hand
07/07/2007 - 20/08/2008
Idag tog det slut. På ett café vid Kungsträdgården fick jag beskedet jag egentligen bara legat och väntat på i en vecka. Jag fick ett värdigt avslut, inget skrik, dock massa gråt och t.o.m. lite skratt. Kanske var det hopplöshetens skratt, eller uppgivenhetens, men förhoppningsvis var det vänskapens. Hon sade att hon älskade mig, och jag sade att jag älskade henne. Tyvärr är det bara jag som är kär.
Nu känner jag mig mest tom. Allt har sjunkit in, att jag aldrig mer får kyssa hennes läppar god natt. Sorgen smyger sig sakta på mig, och jag vet att den tuffaste tiden i mitt liv väntar mig. Fast å andra sidan har jag precis upplevt min lyckligaste, så jag ska nog klara mig. Fast inte som jag vill..
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
Nu känner jag mig mest tom. Allt har sjunkit in, att jag aldrig mer får kyssa hennes läppar god natt. Sorgen smyger sig sakta på mig, och jag vet att den tuffaste tiden i mitt liv väntar mig. Fast å andra sidan har jag precis upplevt min lyckligaste, så jag ska nog klara mig. Fast inte som jag vill..
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?
Nödrim i ett fiskstim
Jag är inte tonårsjesus, jag är inte tonårsjudas, jag är tonårsingenalls. Jag vattnar små bruna vissna blommor på frostiga altaner längs med gatorna i staden som ingen kommer åt. Jag vill vara en flygande, stönandes näktergal som aldrig behöver säga förlåt. Mina blommor vissnar i din hand, precis som blommor gör ibland. Jag flyter i land på en öde strand där man faktiskt kan drömma lite grand.
Jag är het, som en kortlek på ett tåg från Ankeborg till Alingsås. Ankorna de drunkar i karuseller, mössen skjuter med smällkarameller, jag har imbecilla hjärnceller, det är sant, de förgås, "fy fan vad han gnäller", en katt sprang över gatan, hon kastade bomber som smäller över pojkarna och flickorna och alla andra som vill vara med när det gäller. Jag vet inte vad jag vill med det här, mer än att jag är så jävla kär, men det lär tiden och såren utvisa.
Off topic(Like I hade one): Blåbärspaj och blodpudding är vad näringskedjor består av. Tack Anna, Dennis och Emilie.
Behöver nån som behöver mig
Jag är het, som en kortlek på ett tåg från Ankeborg till Alingsås. Ankorna de drunkar i karuseller, mössen skjuter med smällkarameller, jag har imbecilla hjärnceller, det är sant, de förgås, "fy fan vad han gnäller", en katt sprang över gatan, hon kastade bomber som smäller över pojkarna och flickorna och alla andra som vill vara med när det gäller. Jag vet inte vad jag vill med det här, mer än att jag är så jävla kär, men det lär tiden och såren utvisa.
Off topic(Like I hade one): Blåbärspaj och blodpudding är vad näringskedjor består av. Tack Anna, Dennis och Emilie.
Behöver nån som behöver mig
Hon o han
Usain Bolt 9.69 på 100 meter med ett spexavslutande. En våt dröm för en friidrottsentusiast. Tur för honom att han inte är kines, då hade han varit anklagad för doping, eller svensk brottare, så överlägsen som han var.
Man kanske borde ta amfetamin bara för att få uppleva någonting vackert igen. Precis som Jesus måste haft...
Jag beställer sex cemtiliter plexiglas, apoteket är min motorväg, men jag kör utan deg. Jag vet att nånting är knas, drömmer vi fortfarande om varann? (Eller har jag aldrig hajat nåt?)
Kvällen tillägnas Joakim Thåström. Han är den störste Sverige upplevt. Nu ska jag kicka koffein.
...Ingen Neråtsång
En del faller vackert
En del faller hårt
En del faller alltid,
alltid ner i hål
En del hittar inget
En del de hittar allt
En del hittar bara,
sån't som inte räknas alls
Jag vet du lever mitt i bland
Fast mitt i ingenstans
Mitt i allt det där,
du försöker ge ett namn
Jag vet du odlar vingar
För din hud har blitt för trång
Jag vet att du försöker,
flyga bort nånstans med dom
En del kutar runt,
i stora svarta nav
Och hur de kommit minns,
minns de inget av
En del lever sitt liv,
högt upp på en piedestal
En del lever sitt,
bara för att rasa av
Jag vet att du ser bilder,
i ditt huvud som gör ont
Jag vet att du ser bilder,
men skit i allting sån't
Jag vet du klättrar väggar,
som du inte trodde fanns
Just när du trodde allting,
hade fallit ner på plats
Men det här är inget sån't
nej, det här är inget sån't
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om
En del plockar vingar,
från änglar som de mött
En del plockar sina,
från insekter som dött
En del lär sig ljuga,
en del de blir soldat
Men vem av dem är du,
vem av dem är du idag?
Du som aldrig skulle bli,
som de andra va'
Du som aldrig skulle,
ha några gudars svar
Ikväll spelar allt,
allt sån't ingen roll
Ikväll, ikväll, ikväll,
är det inget sån't på gång
För det här är inget sån't,
Nej, det här är inget sån't
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om.
Georgien brinner, men det gör inte jag.
Först och främst vill jag bara säga att mitt hjärta helt och hållet är med Ara Abrahamian idag, det var lidelsefullt pinsamt att se hur uppenbart korrupt brottningen är. Jag vill också kunna kasta bort en bronsmedalj sådär.
Har försökt att koppla bort M, men det är svårt, otroligt svårt. Det gör ont att leva i sådan ovisshet. Men jag får se, som med allt annat.
Alexandra var här idag, det var trevligt att kunna tänka på annat för en stund. Vi åt cookie dough, inte den godaste smaken från Ben&Jerrys, eller, för att citera Alexandra, BJ, men eftersom hon var snäll och bjöd fick hon sin vilja igenom. Gott var det absolut! Hon har planer på att såga sönder mina kryckor alternativt sno dem och hoppa iväg med dem vid skolstarten, vi får se hur det blir med det.
Sen börjar jag närma 1 000 000 poäng på Cube Field nu. 880 000 poäng nu, men inom kort ska milstolpen bli min. Detta var nog, vid närmare eftertanke, det absolut mest onödiga jag skrivit på bloggen, men likt Laul ska man väl fylla raderna med någon smörja.
Alex Schulman undrar hur 400 000 människor kan vilja läsa blondinbella, det gör jag med, men likaså hur man kan vilja läsa Alex Schulman.
Om allt går åt helvete ska jag supa skallen av mig tillsammans med Joakim i någon skog. Dels för att det känns jävligt typiskt att göra, men också för att jag är från Sundbyberg, och här gör man sådant hela tiden.
Ikväll ska jag lyssna på Thåströms "Mannen som blev en gris". Sakta flyter vi iväg...
Joakim postade en bild på sig i sin blogg, fallskarmshopp.blogg.se, så jag avslutar detsamma i förhoppning att få massa kommentarer om hur snygg jag är.
Har försökt att koppla bort M, men det är svårt, otroligt svårt. Det gör ont att leva i sådan ovisshet. Men jag får se, som med allt annat.
Alexandra var här idag, det var trevligt att kunna tänka på annat för en stund. Vi åt cookie dough, inte den godaste smaken från Ben&Jerrys, eller, för att citera Alexandra, BJ, men eftersom hon var snäll och bjöd fick hon sin vilja igenom. Gott var det absolut! Hon har planer på att såga sönder mina kryckor alternativt sno dem och hoppa iväg med dem vid skolstarten, vi får se hur det blir med det.
Sen börjar jag närma 1 000 000 poäng på Cube Field nu. 880 000 poäng nu, men inom kort ska milstolpen bli min. Detta var nog, vid närmare eftertanke, det absolut mest onödiga jag skrivit på bloggen, men likt Laul ska man väl fylla raderna med någon smörja.
Alex Schulman undrar hur 400 000 människor kan vilja läsa blondinbella, det gör jag med, men likaså hur man kan vilja läsa Alex Schulman.
Om allt går åt helvete ska jag supa skallen av mig tillsammans med Joakim i någon skog. Dels för att det känns jävligt typiskt att göra, men också för att jag är från Sundbyberg, och här gör man sådant hela tiden.
Ikväll ska jag lyssna på Thåströms "Mannen som blev en gris". Sakta flyter vi iväg...
Joakim postade en bild på sig i sin blogg, fallskarmshopp.blogg.se, så jag avslutar detsamma i förhoppning att få massa kommentarer om hur snygg jag är.
M
Så länge hjärtat mitt slår
så minns jag dig när
Du stack ett hål i min Kevlarsjäl
och så blev Du mitt sår
och jag blöder ihjäl...
Jag försöker skriva om dig men det går inte. Jag plågar mig igenom bilder av dig för att känna att saknaden är lika stark som kärleken till dig. Jag orkar inte skriva ner mina känslor i listiga formuleringar som bildar ett ord som kallas poesi, jag orkar inte, ingenting. Det gör för ont. Allting jag känner för dig kan formuleras på fyra väldigt klara meningar.
Det kommer bli en tom och ensam vecka.
så minns jag dig när
Du stack ett hål i min Kevlarsjäl
och så blev Du mitt sår
och jag blöder ihjäl...
Jag försöker skriva om dig men det går inte. Jag plågar mig igenom bilder av dig för att känna att saknaden är lika stark som kärleken till dig. Jag orkar inte skriva ner mina känslor i listiga formuleringar som bildar ett ord som kallas poesi, jag orkar inte, ingenting. Det gör för ont. Allting jag känner för dig kan formuleras på fyra väldigt klara meningar.
- Jag älskar Dig.
- Jag är kär i Dig.
- Jag saknar Dig.
- Jag vill ha kvar Dig.
Det kommer bli en tom och ensam vecka.
Utan titel.
Det är inte kört än, det kan fortsätta. Det måste fortsätta. Jag anförtror mig till hoppet.
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag älskar dig...
Förlåt mig, men du är allt jag har...
Saknad.
Stå ut med mig
Jag behöver dig
Jag behöver dig
Stå ut med mig
Jag älskar dig...
Förlåt mig, men du är allt jag har...
Saknad.Thinner
Snälla, låt det få fortsätta...
Var är hjärnan, Lasse?
Det känns som om hela världen vet exakt vad du håller på med, vännen. På planeten där inte ens fem färgade ringar eller dansbanor kan bli från korruption. De är ute efter dig, var så säker.
Mao gråter.
Jocke har ändrats, han citerar Thåström och verkar dessutom tycka musiken är bra. Han är värd en kram samt en penna från valfri bokhandel.
Allting är öde, inte ens stadens folk vet om att du kommer hem om nätterna.
Dahlby, vad fan höll du på med där ute? Du skulle ju ta guld. Det är nog Chippen och Oksanas fel. Chippen som för övrigt spelar vidare i landslaget. Uttagen till landskampen mot Frankrike är dock inte P.Andersson. Trots att han varit bäst i allsvenskan i år, betydligt bättre än taco, men det är klart, en spelare under 30 år i Lagerbäcks trupp, hur skulle det se ut...? Speciellt när man kan få smält ost under köttfärsen...
Månen hänger lågt över allt du aldrig såg.
Sen kommer ingenting helt förändras, allting kommer vara lika svartvitt som det svartvita alltid varit.
Utanför sjunger indianerna.
För övrigt är valrossen tillbaka. R.Laul, vi har saknat dig!
Mao gråter.
Jocke har ändrats, han citerar Thåström och verkar dessutom tycka musiken är bra. Han är värd en kram samt en penna från valfri bokhandel.
Allting är öde, inte ens stadens folk vet om att du kommer hem om nätterna.
Dahlby, vad fan höll du på med där ute? Du skulle ju ta guld. Det är nog Chippen och Oksanas fel. Chippen som för övrigt spelar vidare i landslaget. Uttagen till landskampen mot Frankrike är dock inte P.Andersson. Trots att han varit bäst i allsvenskan i år, betydligt bättre än taco, men det är klart, en spelare under 30 år i Lagerbäcks trupp, hur skulle det se ut...? Speciellt när man kan få smält ost under köttfärsen...
Månen hänger lågt över allt du aldrig såg.
Sen kommer ingenting helt förändras, allting kommer vara lika svartvitt som det svartvita alltid varit.
Utanför sjunger indianerna.
För övrigt är valrossen tillbaka. R.Laul, vi har saknat dig!
Skelett
du säger allt går att skära sönder
bara man är tillräckligt dramatisk
under kalla vintrar, glöggfyllda kopparglas
och allt kan övervinnas
bara man är tillräckligt nostalgisk
när de vita ladorna försvinner
och själen brinner upp
du säger allt går att försvara
bara man är tillräckligt manisk
för depressiva systrar när
hela sundbyberg försummar
fläckfritt en gråtfärdig förortskvinna
på blanka klyschor som min vän
hon kommer aldrig komma tillbaka
komma igen, komma in i mig
slicka bort pärlorna från
mina salta läppar
du säger allt går att försköna
bara man är tillräckligt attraktiv
för det mina sista nyårsnätter
blir psalmer i vissna palmträd
och kvinnor och män går till
sängs igen bara barnen gråter
till söms igen
du säger allting är så äckligt sjukt
jag vill vara dekadent som du
och vi vittrar efter spriten från
pojkens rosafyllda kärleksläppar
han nyktrar till när bomben faller
asfalten haglar ner från himlen
gud ler det är terror i maj
du säger att tystnaden
ja den kära tystnaden
leker med dina nyfödda
innerstadsbarn genom
en amerikansk rädda världenparad
jag vill också vara vacker
jag vill också drabbas av deras
panikångestattacker jag hatar
när du ler
bara man är tillräckligt dramatisk
under kalla vintrar, glöggfyllda kopparglas
och allt kan övervinnas
bara man är tillräckligt nostalgisk
när de vita ladorna försvinner
och själen brinner upp
du säger allt går att försvara
bara man är tillräckligt manisk
för depressiva systrar när
hela sundbyberg försummar
fläckfritt en gråtfärdig förortskvinna
på blanka klyschor som min vän
hon kommer aldrig komma tillbaka
komma igen, komma in i mig
slicka bort pärlorna från
mina salta läppar
du säger allt går att försköna
bara man är tillräckligt attraktiv
för det mina sista nyårsnätter
blir psalmer i vissna palmträd
och kvinnor och män går till
sängs igen bara barnen gråter
till söms igen
du säger allting är så äckligt sjukt
jag vill vara dekadent som du
och vi vittrar efter spriten från
pojkens rosafyllda kärleksläppar
han nyktrar till när bomben faller
asfalten haglar ner från himlen
gud ler det är terror i maj
du säger att tystnaden
ja den kära tystnaden
leker med dina nyfödda
innerstadsbarn genom
en amerikansk rädda världenparad
jag vill också vara vacker
jag vill också drabbas av deras
panikångestattacker jag hatar
när du ler
På en väns inrådan
Det finns två personer jag vet som bor i Råcksta varav jag känner den ene. Den förste är smörsångaren Darin, min arme tandställningsbroder, även fast somliga inte visste att jag haft tandställning, den andre är min käre vän Jakob Andersson, den snyggaste råttan norr om Södermalm. Som jag minns de tidiga episoder i omklädningsrummet där han alltid bar de välkända svartgula sidenkalsongerna som bara han kunde göra. Snyggt hår hade han också, den grabben...Jakob, kom tillbaka! (Att Darin nämndes i detta vet jag inte varför, inte heller varför jag poängterade att båda bor i Råcksta. Kanske har det att göra med att jag, till Jakobs förgrymmelse, råkade säga att Råcksta skulle ligga i Bromma.)
***
Jakob och jag var på Kent tillsammans, bland många andra, det var svett, linnen, trasiga jeans, armhår samt ren och skär kärlek. Men kom ingen beskyddare över spökstaden.
***
käkade en wok hemma på Church Street idag, den var smakrik, även om jag velat dela den med Chippen och Oksana. Självklart är allt Chippens fel, självklart...
***
How much is da fish? Ja, jävlar vad de är sköna Scooter, alltså...
***
För att prata allvar, att ha ett brytet ben är lidelsefullt. Jag luktar illa, har ont om besökare, jag svettas, jag kan inte duscha ordentligt, jag knaprar piller och alla pratar om Kina och Georgien. Kan ni inte fatta att det är MIG det är synd om?
***
Snart är R.Laul tillbaka, håll ut mina vänner, håll ut...
***
Jakob och jag var på Kent tillsammans, bland många andra, det var svett, linnen, trasiga jeans, armhår samt ren och skär kärlek. Men kom ingen beskyddare över spökstaden.
***
käkade en wok hemma på Church Street idag, den var smakrik, även om jag velat dela den med Chippen och Oksana. Självklart är allt Chippens fel, självklart...
***
How much is da fish? Ja, jävlar vad de är sköna Scooter, alltså...
***
För att prata allvar, att ha ett brytet ben är lidelsefullt. Jag luktar illa, har ont om besökare, jag svettas, jag kan inte duscha ordentligt, jag knaprar piller och alla pratar om Kina och Georgien. Kan ni inte fatta att det är MIG det är synd om?
***
Snart är R.Laul tillbaka, håll ut mina vänner, håll ut...
Nattetid
Man lever väldigt lite, med tanke på hur länge man ska vara död
Bruno K. med Jocke den 23e november. Det blir perfekt, då kan jag vara intelligent och prata dikt i baren. Sippra på rödvin, fast jag hellre vill ha rosé, eller öl, och klä mig som de 20-åriga konstnärspojkar jag lätt kan le åt.
Nu ska jag börja på nytt stycke likt P.Ekwall
***
Ser på falsettfighters som Jakob tipsade mig om. Ultimate Fighting Championships - P.Roberto är kär.
***
De här stjärnorna är kul. För övrigt skrev L.Anrell en lysande krönika om Peking-OS i rosa bladet. Mycket läsvärd, beskrev konkret hur mänskliga rättigheter gärna står i skuggan för pengar i miljardbelopp och en VIP-plats i fågelboet.
helgonen är döda människor
de har inga blå stenar
inga spetsiga kronor
de såg inte vattnet
Bruno K. med Jocke den 23e november. Det blir perfekt, då kan jag vara intelligent och prata dikt i baren. Sippra på rödvin, fast jag hellre vill ha rosé, eller öl, och klä mig som de 20-åriga konstnärspojkar jag lätt kan le åt.
Nu ska jag börja på nytt stycke likt P.Ekwall
***
Ser på falsettfighters som Jakob tipsade mig om. Ultimate Fighting Championships - P.Roberto är kär.
***
De här stjärnorna är kul. För övrigt skrev L.Anrell en lysande krönika om Peking-OS i rosa bladet. Mycket läsvärd, beskrev konkret hur mänskliga rättigheter gärna står i skuggan för pengar i miljardbelopp och en VIP-plats i fågelboet.
helgonen är döda människor
de har inga blå stenar
inga spetsiga kronor
de såg inte vattnet
Invigning
Efter att ha sett invigningarna för de 29:e olympiska spelen kan sägas att det, till ingens förvåning, var otroligt storslaget och pampigt. Pyrotekniken stod högt i skyn medan synkroniserade trumslagare och dansare och gröna män med lampor underhöll på marken. Givetvis följde en kinesisk kulturell resa genom århundrandena, dock tycker jag att samtidigt som det var en propagandaföreställning, var det själva politiska budskapet helt avskalat. Följaktligen var det ingen större skillnad på denna invigning gentemot exempelvis invgningen i tidigare OS i Aten 2004.
Sedan kanske det inte är konstigt att kommentatorerna diskuterade de mänskliga rättigheterna, men man kan ändå undra om det varit lika stora diskussioner och protester om t.ex. Israel eller USA höll i de olympiska spelen, länder som i allra högsta grad även de kränker de mänskliga rättigheterna.
Sedan slutade Brasilien-Belgien 1-0, oavsett hur gärna J.Hård ville att den matchen skulle slutat mållöst.
Min vän Jakob kom aldrig med chips och cola till mig. Jag blev ledsen och besviken, men antar att han njöt av alla kinesiska ord och fraser han nu kan använda i sitt liv som börsmäklare i Shanghai.
Slutligen för att citera R.Laul "Vilka vinner och varför?" Fråga inte Zlatan.
Sedan kanske det inte är konstigt att kommentatorerna diskuterade de mänskliga rättigheterna, men man kan ändå undra om det varit lika stora diskussioner och protester om t.ex. Israel eller USA höll i de olympiska spelen, länder som i allra högsta grad även de kränker de mänskliga rättigheterna.
Sedan slutade Brasilien-Belgien 1-0, oavsett hur gärna J.Hård ville att den matchen skulle slutat mållöst.
Min vän Jakob kom aldrig med chips och cola till mig. Jag blev ledsen och besviken, men antar att han njöt av alla kinesiska ord och fraser han nu kan använda i sitt liv som börsmäklare i Shanghai.
Slutligen för att citera R.Laul "Vilka vinner och varför?" Fråga inte Zlatan.
Till oändligheten och vidare...
M väckte mig i morse och frågade om hon fick komma över, jag såg inget fel med det tanke på att jag glädjeligen träffar henne och att sömn antagligen ändå är överskattat. När hon kom över bestämde vi oss för att se kultfilmen Hitta Nemo och äta småländsk "Finostkaka". Huruvida det är någon skillnad på "Finostkaka" och vanlig ostkaka låter jag vara osagt, men god var den. I övrigt har vi varit rätt sega, trots att vi inte spelat TV-spel ens en sekund.
På tal om TV-spel pratade min namne och jag om hur Nintendo Wii står sig till Xbox 360 och Playstation 3. Töntigare namn och färre spel var nackdelarna medan Super Marios svampplockande och att Nunchucken och Wii Remote tillsammans bildar en livsfarlig "nunchaku" var fördelarna. I övrigt konstaterade jag personligen att man antagligen blir rätt hög och speedad av Wii, då jag aldrig sett så många lyckliga japaner som i reklamen för denna spelkonsol.
I dagens Olympiska spel kunde konstateras att Ronaldinho var värdelös och jag tackar gudarna för att han släpptes till Berlusconis fascistiska AC Milan då han aldrig tog kampen för Kataloniens självständighet på allvar.
R.Laul är tillbaka den 11:e augusti. Till dess får ni hålla till godo med mig. Trots att jag inte kallar mig för Robbie Lauler eller spelat fotboll i Ljungskile SK.
Vasa
Vad den här bloggen kommer handla om är i när detta skrivs högst osäkert, antagligen kommer här blandas konkreta artiklar och texter om totalt nonsens. Klart är dock att jag skapade bloggen bara för att kunna nå mig själv i adressfältet.
Som första blogginlägg tänkte jag bara inflika en kort sak gällande de stundande Olympiska spelen i Östasien. Det kommer hållas i Peking. Inte Beijing. Personligen håller jag mina tummar för att Anna Söderberg äntligen ska få sitt internationella genombrott i diskus.
Vidare skall påpekas att efter ha läst halva Processen av F.Kafka inte har en susning om hur det är att skriva böcker som vänsterhänt. Boken är dock bra, än så länge. Bokens titel är dock klart coolare på originalspråk.
Jag hoppas att somliga sportintresserade har lagt märke till att jag skrivit detta blogginlägg exakt som R.Laul. Den enda skillnaden är att jag använt mig av några färre radbrytningar.
Slutligen, ja, jag har sett skeppet. Dess förruttnelse har börjat, precis som min.
