regalskeppet

Och du hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger och hugger sönder mitt hjärta.

---

Vem fan han än är, hoppas jag innerligen att han njöt riktigt rejält när han krossade mitt hjärta. Det vore ju så olyckligt annars.

---

Sen är det allt med A också - du är så djävla fin, jag hoppas att du förstår det.

Jag är trött på att vilja saker som aldrig kommer hända.

---

Bilden är kanske löjlig - det skiter jag i.

They're always talking about life as they know it. I don't even know what life is. Just give me a scholarship so I can rent a goat. I guess goats are the shit. Goats and Starbucks. Come on, they have snickerdoodles and crazy coffee flavours. I thought it was the same, but hey, I drank plain black coffee so I should not speak. I'll never speak again. Well, not until I've rent a goat at least.

Engelska C är verkligen en djupt ångestfylld lektion.

---

En pojke går på vägen när han kommer fram till en vägg. Pojken viker dock inte undan utan fortsätter att gå rakt mot väggen om och om igen. Men han vägrar vika undan, han bara fortsätter att smälla in i väggen gång efter annan. Under tiden har en flicka följt efter honom. När hon ser att pojken går in i väggen ställer hon sig några meter bakom honom. Sakta börjar hon bygga en mur runt pojken. Tegelsten efter tegelsten sätter hon på plats runt pojken tills muren är omringar honom. Bara ett litet titthål har hon lämnat kvar. Pojken slutar gå in i väggen och vänder sig om, tassar fram till titthållet och ser in i ögonen på flickan som nyss byggt muren omkring honom. Han kan se. Han kan höra. Men han kan inte längre känna.

---

Du fastnar perfekt
i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand just ska röra
vid din...

---

Kväll. Jag orkar verkligen inte onsdagar. Abnormt korta raster, abnormt kort lunch. En lunch som bestod av lite sallad och knäckemackor eftersom min far hade varit god nog och ätit upp min matlåda. Försök till att plugga samhällskunskap c ikväll står på schemat men det kommer antagligen dränkas i Kents musik. Som vanligt

---

det verkar så enkelt vännen
ändå är det så obegripligt svårt
ja, det verkar så enkelt vännen
men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå 

---

Pojken är värdelös.

Your friends have voted on your strengths and weaknesses:

STRENGTHS:

person with the best taste in music
best father (potential)
most loyal

WEAKNESSES:

person with the best body
craziest

Just det edra jävlar, jag är så jävla mycket fulare än vad ni någonsin kommer bli!
Eller så lyssnar jag för mycket på facebook.

---

För övrigt är mjölksockeröl otroligt vidrigt. 

---

Hammarby möter Kalmar hemma idag. Jag kommer få ångest över det värdelösa spelet, spy i en soptunna, och sedan vandra hem norrut med min blöta halsduk tätt omkring mig. Väl hemma kommer jag trösta mig med att spela mammas gamla punkskivor och skrika ut mitt hat mot hela jävla systemet. Spelsystemet alltså.

STULEN AV EN KORP!!!

---

På tal om ingenting har jag kommit på att väldigt, extremt, många av mina klasskamrater bor i skogen. Här nedan kommer därför en liten lista på mina klasskamraters bostadssituation i detta fall:

Alexandra A: Solna, en av få som inte bor i skogen.
Alexandra B: Skogen. Både nu och sen. HAHA!
Astrid: Bah, skogen.
Casper: Solna här med, inte skogen, men nu är det snart slut på dessa.
Cecilia: Vaxholm. Kanske inte skogen egentligen, men jävligt långt bort. Alltså skogen.
Elin: Väldigt mycket i skogen.
Emily: Är inte på det klara med var hon bor, men vi säger skogen för sannolikhetens skull.
Emma: Skogen. Åkersberga skvallrar om en del.
Jackie: Är inte på det klara med var hon bor, men vi säger skogen för sannolikhetens skull.
Joakim: Haha, Vallentuna, blir inte mer skog än så.
Johanna: På motorvägen vid skogen.
Josefin: Skogen.
Karolina: Långt ner i söder någonstans, skogen.
Kristina: Täby. Följaktligen väldigt mycket skog.
Louise: Skogen. 
Madde: Om jag förstått det rätt på gränsen mellan Täby och Vallentuna. Följaktligen dubbelt mycket skog.
Magnus: Skogsmulle i en stor stor skog.
Malin: I en väldigt stor och avlägsen skog.
Peter: Har visserligen flyttat, men bara från en skog till en annan.
Sabine: Glamglam i skogsskog.
Sebastian I: Den här människan har en egen åker där han föder upp boskap. SKOG!
Sebastian R(Jag): Bor i härliga och underbara Sundbyberg, åtta minuter från Hufvudstaden. Absolut inte skogen.
Victor: Det är allmänt känt att han tränar badminton i sitt hem, skogen.

Jag hoppas inte jag har glömt någon, men om jag gjort det bor den människan garanterat i skogen.



Mina klasskamraters lokaltrafik.

En faktanotis om jordnötssmör, just eftersom jag blev så vansinnigt sugen på det:

Jordnötssmör är ett underbart gott smörgåspålägg, tillverkat av malda rostade jordnötter, ofta med en mindre mängd tillsatt olja, salt och socker. Det är ett pålägg som ofta används i Amerikat, ett pålägg som jag uppmanar er svenskar att använda! Bry er inte om att jordnötssmörskonsumtionen sägs vara en av anledningarna till att medelvikten i det landet har ökat - det är nämligen himmelskt gott! Sen används jordnötssmör också inom västafrikansk matlagning för att reda grytor och soppor! Det är inte att förringa! Gör det rätta, ät jordnötssmör

 

---

Första steget är rätt, vi håller hand
jag verkar trevlig, verkar omtänksam
men det blir jobbigt när det kommer fram
att jag står stilla som en våldtäktsman

Jag är en krutladdning som spränger sönder dina ögon över Västerbron, jag smetar ut dem över toalettlock på Essingen där jag går ner på din smutsiga fitta. Södra station är en djurisk explosion, vi imploderar nu min kompanjon, över allt och inget som nånsin funnits i oss min vän, vi är gula blend eller röda prince får jag vara din stins i sängen? 

En stockholmsk K.Anttila. Kanske patetiskt, vad vet jag.

Min dag har i övrigt var i övrigt mer händelserik på länge. Efter en välförtjänt sovmorgon gick jag upp vid tvåsnåret och gjorde mig en frukost bestående av ostfrallor och chokladmjölk. Detta brukar vara en delikat upplevelse, men onekligen inte denna gång, då jag fick kväljningar och hoppade fram till slasken där jag spydde några gånger. Otroligt obehaglig upplevelse, varefter jag borstade tänderna och kopplade av med en kopp söderte.

Efter min dagliga läsning ur Maos lilla röda stämde jag träff med Alex & Malin på värdshuset Gyldene Måsen, där en varm kaffe avnjöts - till min förfäran hade dock servitrisen kladdat kolasås på locket, vilket gjorde att en mindre irritation infann sig i min annars avslappnade kropp. I denna irritation avlägsnade vi oss istället för att besöka konditoriet "Tre med café", antagligen det mest löjeväckande cafénamnet i Sverige, där jag istället drack en Pago. Mitt sinne blev tillfreds och jag förde en revolution i mig själv.

Efteråt begav vi oss till Alex där han utmanade mig på några matcher i Pro Evolution Soccer 2008, och låt oss säga som så, att det blev ingen rolig historia för min kvartsserb till vän. Efter att ha förudmjukat honom och blivit bjuden på middag kryckade jag mig hem i höstmörkret i en spirituell värld med en känsla att lyckan infunnit sig igen. Jag slapp nämligen äta halvfabrikat idag.

---

Man är ju inte 17 bast längre, man är ju inte gjord av gummi.

Att kunna gå är ett jävla påfund. Det är svårt. Min gångstil är en massgrav - en onödig massgrav. Bland cigarettfimpar och snus finns mina fötter.
***
Dagens Klädsel: Långkalsonger.
***
Hej Warszawa, får jag bo hos dig?
***
Jag är stolt och glad och det ska jag fortsätta vara, bland albaner i Tirana.
***
Avslutningsvis har Jermer bevisat att jag är ett fastighetsbolag. Dessutom är OWC och Romeo återvänder ensam Kents två absolut mest underskattade låtar. Jocke ska ta alkoholkonsumtion till en ny nivå i Sveriges mest avlägsna förort - Vallentuna.

---

Ensamhet är bara för kukar utan känslor.

Eftersom jag för tillfället är en abnorm varelse som tycker om att vara i skolan, stannade jag kvar i cafét där jag konverserade med mina söta klasskamrater där en vild diskussion om fikabröd och kaffedrycker dök upp. Jag blev smått förvånad när ingen starbucksflicka någon gång under diskussionen propagerade för denna slavdrivande kaffekedja.

Efter att en del lämnat för språklektion, och ytterligare en del senare för Action aid-möten blev jag och Joakim kvar i våra indiekläder varpå diskussionen snabbt bytte ämne till kärlek och sexuella avvikelser. Det var nobelt och mycket värdigt, det enda som saknades var, trots att jag inte röker, cigaretter och pilsner, alternativt, om vi ville lyxa till det lite, cigarrer och konjak. Men eftersom vi är vänsterjävlar båda två, jag lite mer, Joakim lite mindre, hade det, ideologiskt sett, bara blivit fel. Hursom, vårt rörande samtal avslutades med att Erik Drakenberg kom fram till oss och gav ett råd från djupet av sitt hjärta, därefter gav han mig en klapp på axeln och gick sin väg. Utanför skolan kramades jag och Joakim sedan farväl och lovade varandra att vi skulle ses igen...

För övrigt gled samtalet givetvis också in på musik, bland annat svenska ikoner som L.Winnerbäck och J.Thåström, och vi skrattade gott till somliga otroligt dåliga nödrim de bägge ibland skrivit i sina låtar. Pga detta tänkte jag bidra med några nödrim i klass.

Det finns inga bekymmer,
mina känslor de rymmer
hoppar ur min ficka
till någon annan flicka

---

Det finns en dold agenda i allt.

Jag hade aldrig åkt roslagsbana förut. Det blev en perfekt ursäkt för att följa med henne hem från den första skoldagen i ett nytt tegelbruk. Jag minns hur vi pratade och skrattade om ingenting och Lars Winnerbäck och jag kände hur något växte i magen. Jag hade fått en flicka att skratta.

Jag minns hur vacker jag tyckte hon var varje dag. Det spelade ingen roll om hon var sminkad eller inte, om hon var finklädd eller slöklädd. I mina ögon var hon perfekt i allt, och jag förstod att jag var kär i vad mina ögon såg. Hur jag väntade vid entrén under mina raster för att få stöta på henne och bemöta hennes varma leende med en flack blick och ett nervöst leende tillbaka. Jag minns hur detta kunde rädda min värld.

Jag hade aldrig känt ett sådant rus i kroppen. När hon kom och mötte mig i sitt lokala centrum och omfamnade mig med en lång och hård kram. Någon vecka tidigare hade jag äntligen vågat säga att jag var kär i henne. Vi begav oss ut till hennes klippor där vi låg och såg ut över vattnet, låg och såg in i varanda. Hur jag såg in i hennes stora, vackra ögon och njöt av att hon faktiskt ville ha mig där.

Jag åkte tunnelbana till henne. Kvällen innan hade vi varit på The Who och jag haft en av de bästa dagarna i mitt liv. Även fast jag inte tyckte konserten var överdrivet bra. Vi satt i hennes soffa och pratade om saker jag inte har något direkt minne av, men plötsligt låg jag på hennes golv. Hon reste sig från soffan och lutade sig över mig, hon kom närmre och närmre mig tills våra läppar slutligen möttes. Jag har aldrig fnittrat så mycket som jag gjorde den kvällen sen. Kanske var det pojken i mig som ville säga farväl. 

 Jag minns året vi hade, det kändes helt problemfritt, njutbart och lyckligt. Hur hon hoppade upp i min famn efter jag kommit hem från Politikerresan till Bryssel, hur hon sprack upp i ett leende bara av att se lilla mig. Jag minns hur hon stal all uppmärksamhet på julafton när hon visade upp klänningen hon fått av mig. Hur elegant hon var på nyårsafton, hur vi frös i kapp under den enda egentliga vintern vi hade uppe i Dalarna. Jag minns februari, alldeles underbara perfekta februari. Jag minns vår egen vandring i Ensta, där jag tog hennes favoritbild på oss. Jag minns hur hon sken som en sol på sin födelsedag. Och jag minns hur stolt jag var över att vara hennes pojkvän.

Jag kunde aldrig namnen på hennes blommor. Jag minna bara hur hon låg i gräset och log mot mig när hon plockade sina vitsippor. Hon var leende och jag var så levande som jag någonsin kommer vara.

En vecka. En vecka av ensamhet. En vecka utan henne. Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv igen, varken det jag hade som barn, som större barn(högstadiet), eller som jag hade under första delen av gymnasiet. Jag minns fortfarande hur jag blev förvånad över att inte få en örfil bland de första dagarna på gymnasiet. För jag förväntade mig att jag skulle sättas på plats, det hade jag blivit tidigare, både av större barn och vuxna. Men den kom aldrig. Varken fysiskt, verbalt eller psykiskt. Tack.
Men jag är rädd att glida tillbaka dit, för jag vet hur uselt en svensk kan må, här i världens främsta självmordsland.

Marcus Birro är en författare, diktare alternativt poet, och en mycket duktig sådan. Det jag dock främst gillar med honom är hans förståelse och kunskap för sjukdomen alkoholism. Han var tidigare med i ett reportage om nyktra alkholister i tidningen Aftonbladet, ett reportage som var mycket läsvärt och som jag hoppar ökar förståelsen för att alkoholister lider av en kronisk sjukdom, och inte nödvändigtvis är en bunt fyllesvin. Marcus Birro, som är nykter alkoholist, stod för några riktigt kloka kommentarer om sjukdomen, och den är i sig något som verkligen berör mig. Reportaget hittar ni på följande länk http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab.

Jag växte upp med en alkoholiserad mor, så jag har upplevt rätt väl hur sjukdomen kan förstöra en människa. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och min lillebror fick åka polisbil hem till pappa, efter att mamma blivit misshandlad sönder och samman av sin dåvarande "pojkvän". Då var de båda rejält berusade, och i skräck fick jag och min lillebror se på vilken effekt alkoholen hade på denna idiot till man. När vi till slut lyckades lämna lägenheten avslutade idioten med att skrika efter mamma att han skulle polisanmäla henne för att hon bitit honom i armen.

Resan mamma har gjort är otroligt svår att bemästra, speciellt med tanke på hur jävlig alkoholism är mot en människa, och hur människor ofta kan se ner på alkoholister. Men mamma klarade av detta, något som gör mig otroligt stolt över att vara hennes son.

Anledningen till att jag skrev det här är för att intala mig själv att oavsett hur kasst jag mår nu på grund av att kärleken svider i mitt hjärta kommer jag klara av det, då mamma och flera andra nyktra alkoholister har klarat av något mycket värre, samt att känslorna hos de små pojkarna som såg sin mor bli misshandlad antagligen är mycket värre än den jag upplever nu.

Och Jocke, Öijer 23:e november, du fixar det här mannen!

 jag har saknat din hand 
har saknat din röst 
ensamma dar har jag 
saknat ditt huvud 
mot mitt bröst

Att vara utan någon man varit med under en väldigt stor tid är en väldigt jobbig och på sitt sätt också tämligen traumatiskt. Själva anledningen till att förhållanden tar slut är givetvis olika, och jag kan inte sätta mig in i hur andra har haft det, men att leva i en perfekt värld, uppenbarligen en illusion, ena veckan, och sedan ligga förkrossad i en 90bädd (jag antar att vi inte har behov för en 120bädd längre, eller hur?) veckan efter och bara höra orden ringa i ens huvud som säger hur perfekt underbar och älskad man är, men det finns bara inte där, är onekligen ett väldigt jobbigt och svårhanterbart slut.

Om jag ska vara ärlig ställer jag mig högst osäker till hur jag ska orka bryta sönder. Mitt hjärta är inte krossat, jag tror aldrig ett hjärta är det, men det svider som klor, som nya munsår, och riktigt jävla intensivt. Det är antagligen jäkligt naivt tänkt, men jag hör fortfarande en imbecill del i mig skrika att allting löser sig, det kommer bli vi igen. Självklart kommer det aldrig bli vi igen. Fast vi hade vårt år, och det var det vackraste vi sett. Men jag måste bryta sönder, jag måste bryta sönder, måste må så jävla dåligt, kanske inte melankoli men inte alltför långt därifrån, för att orka må bra igen, för att orka bryta livsmönster och kunna tänka på annat och andra. Jag tror det absolut värsta tillståndet efter att ha blivit dumpad är att ha en likgiltig, och emotionellt hopplös, inställning till livet, och jag är rädd att hamna där. Just därför skall inte det bli fallet, utan jag ska må skit istället. En mycket logisk inställning om ni frågar mig.

Att sova är också ett jävla påfund. Hur ska man, språksjukdom, orka stänga sina ögon när de inte längre skriker efter sömn som de brukade? Har mina ögon blivit likgiltiga? Eller för de Olympiska spelen mina ögon i extas? Nej, faktum är att OS knappt berört mig efter att det tog slut, eller, det berörde mig knappt under min vecka av ovisshet heller. Antagligen är det på det viset att jag börjar må dåligt, riktigt dåligt, att jag känner av min psykiska käftsmäll. Vilket, enligt mitt resonemang i stycket ovan, är ett gott tecken.

Varför någon vill läsa detta vet jag inte, men en elektronisk dagbok är rätt skönt, för det går jävligt mycket fortare att skriva. Hursomhelst, nu ska jag försöka somna i mitt varma rum och allting är kent på väggar med stark doft av urin.

God natt!

Jag gråter när hon ler
hon har viskat alla sångerna vi hört
mot mitt hjärta
hon andas tyst när hon vänder sin
kappa efter någon annans vind

Han skriver om mig ikväll
om alla tunga begravningar
vi sett utan att minnas
varför vi besökt dem
eller rosorna i våra händer

Hon gråter mina kinder
till stora svarta hav
alldeles för stora för
en spädbarnspojke
att simma i

Han berättar om Marx
om alla mina bröder
hur hymnena var ärrade
från våra slagord
som pornografi

Jag ristar in budord på min hud
min egen lekamen
slås sönder av drömmarna
om sinnlighet
mina rosor färgas svarta

---

Vid din första anblick är jag

vit
blank
tom
osynlig
anonym anonym anonym

Vid din första anblick är jag anonym som
en midvinterpoet
så lätt och försumbar, likt när ett höstlöv
tränger igenom en svartvit blus fylld
med hål
 Jag är svulten, lika krank som den som samlar
på tomhet
lika vass som udden på min sjal

Jag är där, när dina steg möter hans portkod,
precis bredvid
                    andar jag in din huds skönhet
                      din huds erfarna lekfullhet
                        som omfamnas av hans
                          händer, läppar, kön

Vid din första anblick är jag

blank
       tom
            osynlig

(anonym)
 

---

Vi är de tysta nakna barnen
en virvelvind i en
stenbrottsdjungel
Vi cirkulerar längs gränderna
under den sista kristallnatten
och röken luktar du

Vi är en nagel i våra
egna stämband röster
som skriker lika högt
som fallande höstlöv
Vi är en njutning för
torgens gatubarn
och staden luktar du

Vi är de tysta barnen
som kysser glädjen
farväl en brinnande fred
ett upplopp i en vapenvila
Vi är röda rosor i ett
tårfyllt grått hav
Jag vissnar likt en blomma
i din hand

Idag tog det slut. På ett café vid Kungsträdgården fick jag beskedet jag egentligen bara legat och väntat på i en vecka. Jag fick ett värdigt avslut, inget skrik, dock massa gråt och t.o.m. lite skratt. Kanske var det hopplöshetens skratt, eller uppgivenhetens, men förhoppningsvis var det vänskapens. Hon sade att hon älskade mig, och jag sade att jag älskade henne. Tyvärr är det bara jag som är kär. 

Nu känner jag mig mest tom. Allt har sjunkit in, att jag aldrig mer får kyssa hennes läppar god natt. Sorgen smyger sig sakta på mig, och jag vet att den tuffaste tiden i mitt liv väntar mig. Fast å andra sidan har jag precis upplevt min lyckligaste, så jag ska nog klara mig. Fast inte som jag vill..

Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag är inte tonårsjesus, jag är inte tonårsjudas, jag är tonårsingenalls. Jag vattnar små bruna vissna blommor på frostiga altaner längs med gatorna i staden som ingen kommer åt. Jag vill vara en flygande, stönandes näktergal som aldrig behöver säga förlåt. Mina blommor vissnar i din hand, precis som blommor gör ibland. Jag flyter i land på en öde strand där man faktiskt kan drömma lite grand.

Jag är het, som en kortlek på ett tåg från Ankeborg till Alingsås. Ankorna de drunkar i karuseller, mössen skjuter med smällkarameller, jag har imbecilla hjärnceller, det är sant, de förgås, "fy fan vad han gnäller", en katt sprang över gatan, hon kastade bomber som smäller över pojkarna och flickorna och alla andra som vill vara med när det gäller. Jag vet inte vad jag vill med det här, mer än att jag är så jävla kär, men det lär tiden och såren utvisa.


Off topic(Like I hade one): Blåbärspaj och blodpudding är vad näringskedjor består av. Tack Anna, Dennis och Emilie.

Behöver nån som behöver mig

Usain Bolt 9.69 på 100 meter med ett spexavslutande. En våt dröm för en friidrottsentusiast. Tur för honom att han inte är kines, då hade han varit anklagad för doping, eller svensk brottare, så överlägsen som han var.

Man kanske borde ta amfetamin bara för att få uppleva någonting vackert igen. Precis som Jesus måste haft...
Jag beställer sex cemtiliter plexiglas, apoteket är min motorväg, men jag kör utan deg. Jag vet att nånting är knas, drömmer vi fortfarande om varann? (Eller har jag aldrig hajat nåt?)

Kvällen tillägnas Joakim Thåström. Han är den störste Sverige upplevt. Nu ska jag kicka koffein.

...Ingen Neråtsång

 
En del faller vackert
En del faller hårt
En del faller alltid, 
alltid ner i hål

En del hittar inget
En del de hittar allt
En del hittar bara, 
sån't som inte räknas alls
 

 Jag vet du lever mitt i bland
Fast mitt i ingenstans
Mitt i allt det där, 
du försöker ge ett namn

Jag vet du odlar vingar
För din hud har blitt för trång 
Jag vet att du försöker, 
flyga bort nånstans med dom
 
En del kutar runt, 
i stora svarta nav
Och hur de kommit minns, 
minns de inget av

En del lever sitt liv, 
högt upp på en piedestal
En del lever sitt, 
bara för att rasa av
 
Jag vet att du ser bilder, 
i ditt huvud som gör ont
Jag vet att du ser bilder, 
men skit i allting sån't

Jag vet du klättrar väggar, 
som du inte trodde fanns
Just när du trodde allting, 
hade fallit ner på plats
 
Men det här är inget sån't
nej, det här är inget sån't
Det här är ingen neråtsång, 
som du ska bry dig om

 
En del plockar vingar, 
från änglar som de mött
En del plockar sina, 
från insekter som dött

En del lär sig ljuga, 
en del de blir soldat
Men vem av dem är du, 
vem av dem är du idag?
 
Du som aldrig skulle bli, 
som de andra va'
Du som aldrig skulle, 
ha några gudars svar

Ikväll spelar allt, 
allt sån't ingen roll
Ikväll, ikväll, ikväll, 
är det inget sån't på gång
 
För det här är inget sån't,
Nej, det här är inget sån't
Det här är ingen neråtsång,
som du ska bry dig om. 

Först och främst vill jag bara säga att mitt hjärta helt och hållet är med Ara Abrahamian idag, det var lidelsefullt pinsamt att se hur uppenbart korrupt brottningen är. Jag vill också kunna kasta bort en bronsmedalj sådär.

Har försökt att koppla bort M, men det är svårt, otroligt svårt. Det gör ont att leva i sådan ovisshet. Men jag får se, som med allt annat.
 
Alexandra var här idag, det var trevligt att kunna tänka på annat för en stund. Vi åt cookie dough, inte den godaste smaken från Ben&Jerrys, eller, för att citera Alexandra, BJ, men eftersom hon var snäll och bjöd fick hon sin vilja igenom. Gott var det absolut! Hon har planer på att såga sönder mina kryckor alternativt sno dem och hoppa iväg med dem vid skolstarten, vi får se hur det blir med det.

Sen börjar jag närma 1 000 000 poäng på Cube Field nu. 880 000 poäng nu, men inom kort ska milstolpen bli min. Detta var nog, vid närmare eftertanke, det absolut mest onödiga jag skrivit på bloggen, men likt Laul ska man väl fylla raderna med någon smörja.

Alex Schulman undrar hur 400 000 människor kan vilja läsa blondinbella, det gör jag med, men likaså hur man kan vilja läsa Alex Schulman.

Om allt går åt helvete ska jag supa skallen av mig tillsammans med Joakim i någon skog. Dels för att det känns jävligt typiskt att göra, men också för att jag är från Sundbyberg, och här gör man sådant hela tiden.

Ikväll ska jag lyssna på Thåströms "Mannen som blev en gris". Sakta flyter vi iväg...

Joakim postade en bild på sig i sin blogg, fallskarmshopp.blogg.se, så jag avslutar detsamma i förhoppning att få massa kommentarer om hur snygg jag är.

Så länge hjärtat mitt slår
så minns jag dig när
Du stack ett hål i min Kevlarsjäl
och så blev Du mitt sår
och jag blöder ihjäl...

Jag försöker skriva om dig men det går inte. Jag plågar mig igenom bilder av dig för att känna att saknaden är lika stark som kärleken till dig. Jag orkar inte skriva ner mina känslor i listiga formuleringar som bildar ett ord som kallas poesi, jag orkar inte, ingenting. Det gör för ont. Allting jag känner för dig kan formuleras på fyra väldigt klara meningar.

• Jag älskar Dig.
• Jag är kär i Dig.
• Jag saknar Dig.
• Jag vill ha kvar Dig.

Du får den tid du behöver, jag tänker inte pressa dig till någonting. Men jag vet vad jag vill, och du vet vad jag står. Själv kan jag bara hoppas, och det är vad jag tänker fortsätta göra.

Det kommer bli en tom och ensam vecka.